Tisdagen den 28 juli. Älskade lilla Lykke 1 år.
att hon står för solens strålar, det
att hon är den friska luften, det
att hon med sitt liv
ger mig liv.
Idag fyller vårt lilla liv,
Lykke Joan Edith Löv
sitt allra första år.
Grattis!
Catarina
Onsdagen den 15 juli. Om andetag.
Jag minns hur arg jag var för att jag skulle behöva ta hoppet och lite av livet från honom, hela hans liv, han som tagit alla tabletter, lagt sig på alla dessa bord och britsar, under magnetkameror och stålningsmaskiner, hur jävla arg jag blev för att han inte skulle vinna livet, vinna kampen, vinna sig själv. Så blev jag ledsen.
Nu ikväll, vid Lykkes säng, funderade jag över vad som hände med honom när vi kom hem, för att invänta döden. Jag minns att han ville titta på ett videoband där vi filmade honom som två månaders gammal bebis. Det var första gången vi tittade på det. Nu ligger det i förrådet.
Jag minns att han ville att vi skulle prata om Kolmården, och vi har faktiskt filmat en sekvens när han och Alma ligger på varsin sida om mig, 4-5 dagar innan han dör, och tjafsar om hurvida Alma hade och, som Alfons bestämt hävdade, verkligen kunde ha ögonen öppna när hon simmade under vattnet. Det kan man inte Alma, sa han.
Alla de stunder som vi inte utbytte, de där sista dagarna, funderar jag över. Såg han efter mig, undrade han var jag var? Vad tänkte han på, hur var hans värld? Vad visste han och hur var vi inför honom? Inte som stora och svåra frågor, utan som nära andetag mot en ruta, som ett hjärtslag under lätta fingertoppar.
Lugn. Lugn dog han. Natten, fram till morgon var ett rent helvete. Smärtan. Den som aldrig gick att stilla.
Nu sover våra flickor i sina sängar. Vissa kvällar, som ikväll, känns det nästan overkligt att höra deras andetag. Så magiskt och stort. Vi andas för Alfons.
Catarina
Måndagen den 13 juli. Om bevis och val.
Allt sedan dagen när Alfons dog har bloggen varit som ett slags bevis för mig själv om hur det är möjligt att fortsätta leva, hur jag bär mig åt, hur de mörka dagarna beskrivs och hur jag kan formulera det i ord inför de människor som aldrig varit med om det jag levt och delvis dött i. Den största utmaningen har inte varit hur jag ska kunna sätta ord på mina känslor utan hur jag ska kunna förhålla mig till dem.
Mycket har handlat om barnen. Om hur deras sorg faller över dem, vilket sätt de förhåller sig till den och framförallt hur de ska hantera den. Det är inte fel att säga att Alma bär den största sorgen och saknaden. Hennes sorgestunder väger som bly, med att jämföra med Veras att-vara-ledsen-stunder.
Vilket förhållande vi kommer att vara med om att ge Lykke sin storebror, och den icke-fysiska saknad hon kommer att bära vet vi såklart inte. Men det råder ingen tvekan om att hon kommer att älska honom, att hon kommer att kunna känna igen sig i honom, i det han gjorde eller det att hon kommer att kunna ha honom lite för sig själv. Lykke kommer att bära Alfons inom sig, som en del av sig själv, av det enkla skälet att dom hör ihop.
Min sorg och saknad ser annorlunda ut av det, som jag tänker som ett vuxensätt, förhållningssätt att kunna vara här och nu samtidigt som jag kan se Alfons som fattas, hur det skulle kunna vara om inte och hur jag skulle vilja att det vore annorlunda.
De stunderna är värst.
Om jag stannar här och nu, ser mina tre flickor, ser var jag bor och att jag har en fin man vid min sida så är jag nöjd. Jag är stolt och jag känner mig rik. Lyckligt lottad.
Nästan hel - och glider sen ut i det andra: Alfons som fattas, döden, alla sjukhusnätter med ångest och maktlöshet, all smärta och den stora tomma definitiva förlusten.
Förstår ni hur jag menar, om jag säger att det inte finns en sanning, ett liv eller ett sätt att leva?
Med det att Lykke kom till oss, så föddes en ny slags kärlek: den kärleken som bara finns för henne. Sorgen och smärtan efter Alfons fick ta ett kliv åt sidan för hon tog, med hela sin skapelses rätt, så mycket plats. 
Lykke i det gröna!
Ganska länge nu har Alfons och sorgen stått åt sidan, lagts på hög men mer och mer pockat på. Mer och mer. Och inte är det väl konstigt att det är just nu, när vi kanske utåt sett börjar komma i balans, nu när vi gått vidare, snavar och ibland faller över hur livet är. Det är ingen ensam kamp att överleva döden.
Så finns den goda sidan, den i att faktiskt leva.
Det är fyra år sen vi köpte vårt hus i lilla Sätaröd, valde livet med gräs och gröna skogar och ett barfotaliv på landet. Det är fyra år sen jag sökte till skolan i Kristianstad för att läsa in och upp mina betyg för att sen plugga vidare till sjuksköterska. Då blev det inte som jag någonsin skulle kunna tro, men nu ska jag äntligen börja skolan.
Jag kommer att läsa till undersköterska, tre terminer, och jag börjar om drygt en månad. Och som jag längtar! Jag ska läsa psykologi och medicinsk grundkurs och när jag läser om obligatorisk närvaro så tänker jag på mina 100% närvaro som stundar. Jag har redan köpt all kurslitteratur och längar efter en vardag med stimulans, diskussioner och där jag kan få utvecklas och lära mig om mitt framtida yrke.
Jag har börjat träna en form av yoga och balans, och är beredd på lite mer liv i mitt liv. Det är gott.
Lykke och jag, midsommarafton 2009.
Catarina
Tack Cilla, änglamamma till Evelina, för din kommentar som fick mig att skriva detta inlägget. Vi kanske skulle ses, du bor väl i trakterna om jag förstått det rätt. Ring om du vill: 0734-132529.
Tisdagen den 7 juli. Minns.
Jag minns att kvällen blev tyst, att barnen somnade och jag minns tiden, som
fortsatte gå. Jag minns att vi inte hade något att säga, och
jag minns
serveringskorridoren
i vår lägenhet.
Jag minns det svaga skenet från lampan i Alfons rum. Jag minns honom i blöja och kall svett på huden.
Jag känner fortfarande tumören under mina fingertoppar.
Idag är det fyra år sedan vår verklighet blev till en helt annan.
Idag mötte jag skymning vid hans sten och försökte förstå.
Men jag förstår ingenting. Det går inte ihop. Då med nu.
Catarina
Söndagen den 5 juli. Allra käraste Alma-Lee fyller 5 år.
Grattis vännen på din femårsdag!
Idag blir det kalas!
Mamma och pappa
Vera Lykke Alfons