Tisdagen den 30 juni. Om här och nu.
Dagarna går fort, alldeles för fort.
Luften gick ur mig efter Alfons födelsedag, jag blev trött och den tröttheten har inte helt släppt ännu. Jag ser dagarna passera på almanackan och nu har hela juni gått.
Vi tänder fortfarande ljus som ni skickade, och det känns så fint att det finns en hel drös människor därute som till en del, delar den stora sorgen efter Alfons död.
Nu har barnen sommarlov från dagis och den sista augusti ska lilla Lykke börja. Hon och Vera kommer att gå på samma avdelning och det känns ganska skönt. Alma har ett år kvar till skolan och den 5 juli fyller hon fem. Hon påminner mig ofta om att vi aldrig har haft ett såhär stort barn som mig!
Somliga dagar saknar Alma sin storebror otroligt mycket. Hon varvar gråt med att hysteriskt pussa på en bild av Alfons och Christian, eller ber oss att breätta saker om henne och Alfons. Det gör vi; stannar tiden och är.
För Vera är det helt annorlunda. Hon pratar om honom, vet en hel del saker, men fattas det där känslomässiga bandet. Ibland, men det är sällan, så vill hon se bilder på sig som bebis och säger då fanns Alfons.
Hur det ska komma att bli för Lykke får vi se. Hon håller på att lära sig säga alla syskonens namn, och givetvis Alfons också, men till en av alla bilder av Alfons, runtom i huset.
Så här har det kommit att bli. Vi är, om vi tar ett stort kliv tillbaka och ser på vårt hittills gemensamma liv, en armlängs avstånd från den dagen då Alfons dog. Vi har klarat oss, tillsammans, men jag kan säga att det tar otroligt mycket energi. Ibland fylls mina dagar av ett tungt huvud och ett jag förstår inte, vad ska jag göra nu? Jag kan känna mig förvirrad och, ja, ganska tom.
Men, för det finns ett men. Jag vill tro att jag vinner på att fokusera på det som är bra. Tankar som får mig att stanna här, som får mig att kliva fram till mig själv och säga jag vill att mina flickor ska ha en lika fin och bra mamma som Alfons hade när han levde.
Sorgen är tung, det är den. Döden är inte nådig.
Men, jag vill leva här och nu. Och flickorna är helt fantastiska, tokiga, envisa, överjävliga och mina.
Catarina
Midsommar i Tivoliparken i Kristianstad. Vera, Alma och Lykke.
Torsdagen den 18 juni. Alfons födelsedag. Om Ljus. Om glädje. Om tårta. Om konst.
Tack för att du fick Malmö att minnas Alfons.
Jag älskar dig!
T A C K :
för ljus,
för tro på godhet,
för omtanke,
för humor,
för långa och korta brev,
för berättelser,
för alla tankar till vår allra käraste
A L F O N S.
Ni är varma och otroligt fina människor.
Vi vill gärna att ni mailar er hemadress till oss så vi kan tacka:
[email protected]
Alfons födelsedagsplats på frukostbordet.
Eftersom det busregnade så tog vi bara ner ett par av de stor ljusen till graven. Alla de små tårtljusen som vi fick skickade till oss och till Alfons, kommer vi att tända vid speciella tillfällen, ämnade för Alfons.
Ljusen lyste verkligen upp och värmen var med oss hela dagen.
En vink från Alfons.
Alfons grav. Tack för att ni ville vara med och göra den så ljus och fin.
Hela familjen.
* * * * * * * * *
Sen bar det av till Skånes djurpark. Regnet öste ner, men det var så skönt, så skönt, att leva. Det kändes lätt att andas, lätt att bara låta regnet leka tårar, lätt att vara. Jag tror att er omtänksamhet, delade upp sorgen och det är viktigt för mig att veta att han är ihågkommen, att Alfons fortfarande finns, inte bara hos oss, utan runtomkring, lite då och då.
Fnitterungar.
Vera och Alma, hand i hand. Tanken binder ihop systrarna med Alfons hand i Almas, Kolmården i januari 2007. Tanken, att han orkade det, orkade springa, lite haltande, drygt en månad innan döden kom. Tanken och styrkan är förbluffande.
Den gör mig stolt.
En glad och fin regnbild.
Lykkeliten somnade gott.
Till sist kom vi till Alfons favoriter: Alla Bambisarna!
* * * * * * *
Vi kom hem genomvåta, åt en snabb middag och gjorde jordgubbstårta. Klockan 19.27, Alfons födelsetid, hurrade vi, gladdes vi åt att han kom till oss.
Vi har varit med om dig. Vi kommer aldrig att förlora dig.
Catarina
genom
hela familjen Löv.
Fredagen den 12 juni. Älskade Alfons 7-årsdag. Om alla ni fantastiska medmänniskor.
solskensbarn, på
din födelsedag.
För sju år sedan, mötte
vi dig, älskade
vi dig, livets
allra första
början.
Grattis du saknade, hos
oss finns du, i
vår historia, i
den tid som var vår.
Alfons vårt barn, idag
fyller du tankar,
färdas på
mångas
läppar, berättas
om och gör skillnad.
Grattis Alfons.
Idag minns vi dig, som
det där glada
busiga lilla barn, som
alltid levde här och nu.
Alfons två och ett halvt. Våren 2005.
*
Alla ni fantastiska människor.
Tack för alla ljus, tack
för tankar, ord och värme.
Tack för att ni
minns
Alfons, genom
oss, i
er.
Tack för att ni
visar
kärlek, delar
upp den stora
sorgen, hjälper
oss att bära.
Tack för alla frimärken, steg
mellan cykel och brevlåda.
Tack för omslagspapper,
toalettpapper,
tejp och skrivstil.
Tack för tågfärd,
gång,
flygplan och taxi.
Tack snälla ni.
Ni är våra Alfonsringar, precis
som de ringar som sprids, på
vattenytan.
Imorgon tänder vi
etthundranio ljus.
Catarina Christian
Alma Vera Lykke
*
Alfons ett år.
*
Tisdagen den 2 juni. Om ljus och Alfons-skratt.
Alfons Gunnar Malcolm Löv
Alfons-skratt:
"Du har så långa fina dinosaurieben mamma"
Juli 2006.
*
Alfons säger att han bestämmer allt. Christian säger att han bestämmer vissa saker, mamma och pappa några andra saker och doktorn ibland. Då säger Alfons: "Jag bestämmer bara två saker. Ett: Jag bestämmer. Två: Man får inte slå på nån, annars det kan göra jätteont"
12 december 2005 efter fem månader på avdelningen i Lund.
*
Mamma lär Alfons att dela korv med en vass kniv varpå han kärleksfullt säger: "Vilken tur att jag har en så´n här bra mamma som kan lära mig saker... nästan som en fröken."
30 september 2006
*
Vera sitter i lekrummet i sin babysitter och Alfons passar henne. Emellanåt kommer han ut till mig i köket intill för att rapportera: "Jag säger till Vera: Dé é ingen fara, já é här." och "Hon lugnade sig när jag sa hej."
14 november 2006
*
*
Till fjärran land har du farit
långt bort till din Söderhavsö
Över hav och vilda vågor
Adjö fina Alfons, adjö
Där skall du dig bygga en hydda
och där ska du leva och bo
Men vi går kvar här och sörjer
Adjö fina Alfons, adjö
Och kommer du aldrig tillbaka
till oss från din Söderhavsö
Så lever du kvar i vårt hjärta
Adjö fina Alfons, adjö
*
Kära ni som i snart fyra år följt vår resa,
kantad av jublande hopp och bottenös förtvivlan.
Kära ni, som
berikat oss med ord, givit
oss av er tid, fått
oss att se livet
från ert håll.
Kära medläsare,
medföljare
medmänniskor, som
höll era tummar
och höll andan
när
de sista dagarna
i Alfons liv
gick mot
sitt slut.
Tack kära ni som tillsammans
trodde på livet,
tror
på livet,
trodde på Alfons
och
på oss.
*
Fredagen den 12 juni skulle komma att bli Alfons 7 årsdag.
Hedra Alfons minne
genom att skicka ljus hem till oss,
alla
nära, okända,
som vi kan tända hos honom,
som vi kan visa hans systrar,
som vi kan värma oss vid.
Familjen Löv
Sätarödsvägen 1
298 92 Tollarp
Catarina och Christian