alfons

Lykke bestämmer kvällssaga från bokhyllan med den finaste av finaste blickar.
Hon bläddrar, smakar och ljudar fint på sitt eget kloka vis.

Vi har det svårt nu, åter till ångestberget,
för att klättra med förhoppning om att
ta oss upp. Berget känner vi, detta
är bara en annan sida.

Barnen med höstkinder
får mig att leva,
deras väsen säger
Det blir alltid bra igen, mamma.

Varje ord bär
hela sin förtvivlan
hela sin glädje
Vi bär varandra.

-Göran Sonnevi-


Catarina

Om den 11 juni 2009. Dagen innan Alfons 7-års dag

Det är gryning, klockan är 04.05, jag rullar ut från vårt hus, ut på E22:an. Allt är helt tyst och stilla, jag rör mig framåt helt ljudlöst, inga bilar, ingen trafik, plötsligt kommer det en lastbil över backkrönet, jag vinkar och han "tutar" med alla sina lampor (tufft många). Det är en gammal och väldigt sliten posten-lastbil med ett långt och rostigt släp. Det känns som en häftig start, gryningen är grå och det blir som ett startskott att bli bländad, nu är jag på väg mot mitt jobb på posten i Malmö, lastbilen likaså. Jag ler för mig själv.

Tar av österut från E22:an nästan direkt, rakt upp på åsen genom tät bokskog, bort från alla stora vägar, all trafik. Jag är fullpackad, tre bananer, två energybars, en påse zoo, tre stora dubbelmackor av hembakat bröd, en flaska vatten på ryggen och en liter vatten på cykeln. Vikten känns, det är tungt att släpa upp mig och allt för de branta backarna, upp till toppen på Linderödsåsen. Har bestämt att börja försiktigt de första 20 minuterna. Väl uppe på åsen vid Svensköp viker jag av mot sydväst, mot Hörby.

Ökar tempot och sätter mig ner och "borrar", 42 km/h, bra tryck i benen. Plötsligt rör sig vägen framför mig, två stora hjortar står mitt i körbanan, vi ser varandra samtidigt, de flyr ut över ett fält och jag ler över den vackra synen, strax efter, en stor rovfågel lyfter precis framför mig och flyger bara några meter ovanför mig och 20 meter framför mig. Så glider vi fram tillsammans, mellan träden, helt tysta båda två i 100 meter, när fågeln stiger och försvinner över trädtopparna skriker jag för full hals, wohooooo!

45 minuter, når Hörbys utkanter, en räv springer på andra sidan E22:an, som jag återser för första gången sedan starten. Slipper cykla på den eller ens korsa den i alla fall, svänger ner mot Hörbys stadskärna. Sätter mig upp på cykeln och börjar äta första middagen av tre, rullar ner genom Hörby inte en bil, inte en människa, 59 Km/h, måste bromsa i rondellen, och vid torget inte en levande själ, kör som om gatorna var avstängda för ett cykellopp, avstängda för mig. Snävt höger sen direkt vänster, tar kurvorna på ”fel” sida i så hög fart det går, ut på andra sidan Hörby, mätt och med ny energi.

Uppför igen, mot Lyby, ganska kraftig stigning, växlar ner, farten minskar, sätter mig upprätt och lite längre bak på sadeln för att få mer kraft till att lyfta mig och cykeln alla metrarna uppför backen (och om jag någonsin hör någon säga att Skåne är platt så blir jag förbannad). Solen går upp över landskapet som bereder ut sig mot norr, skogarna, dimmorna och hela Ringsjön, det är så vackert, vår värld, vår jord är så vacker att den får mig att glömma smärtan i benen, glömma allt.

Men bara för en liten stund. För nu kommer den smärtan, den jag känner, den tilltar och bränner och benen som inte är mina ben längre , utan två maskiner som slaviskt pumpar upp och ner. Jag tappar mer och mer energi, får växla ner, ställa mig upp i den sista branta lutningen upp mot kyrkan. Efter ca 20 minuter sipprar smärtan liksom sakta bort och ny energi kommer, benen har bytt bränsle, från de snabba kolhydraterna i musklerna kör jag nu på energin i fetterna och proteinerna i musklerna, inte riktigt samma kick i benen men jag vet nu att jag kan köra hur långt jag vill, jag bestämmer nu, jag sätter gränserna. Kroppen är min farkost, cykeln bara en förlängning av min kropp. Min hjärna styr och kroppen ska bara lyda.

Löberöd, middag igen, ner mot Flyinge, väldig backe nerför, 69 km/h, vilar, vet att Dalbybacken, som snart kommer är ett svin. 05.55 rullar genom Södra Sandby börjar klättra upp för en backe som inte finns, den syns inte i varje fall, men den känns, nu är det tungt, nu är min vilja avgörande, kommer upp, vänder ut från skogen vid Dalby, ser ut över hela slätten, i horisonten, reser sig som vita kalkstensklippor Malmös vita höghus, förorterna.

Med morgonsolen i ryggen ser jag Fosieverkets höga skorsten, Turning Torso, Malmö mitt mål, jag ler brett igen! Full fart igen, ny energi, snabbt i Staffanstorp, middag igen, ökar takten, men nu vill inte benen mer, jag vet att det hela snart är över, har en fantastisk tid; 2 tim 30 min, tar av mot Nordanå, sista orten utanför Malmö. Ser högersvängen, sista svängen sen är det bara raka vägen in till Valdemarsro över inreringvägen, sen Kirseberg och mitt mål.

PANG, kklonkk, tvärstopp! Hela framväxeln, lossnar från ramen och går in i vevpartiet fram. Stopp, stopp, får loss högerfoten från pedalen, precis i tid för att undvika fallet, bara 5 km kvar till Kirseberg, 8 mil på 2 tim 41 minuter, jag hade ju klarat det på under 3 timmar! Tusan också! Inser att jag inte kommer kunna cykla mer idag, cykeln behöver lämnas in och lagas. Ringer efter lift, (lite svårt att traska i cykelskor med klossar under), blir hämtad, cykeln in till cykelreperatör i Malmö, Bussen hem efter jobb istället.

En fantastisk upplevelse, och det ger mig en ro och ett lugn i mitt inre att åka så fort min kropp bara klarar, på gränsen av vad som är möjligt att uthärda, då är jag så nära Alfons och mig själv som det går att komma, min hjärna är tom på ovesäntligheter, jag bara finns och det är så skönt att ta ut mig helt, att låta smärtan komma och besegra den. Jag behöver besegra något, jag måste vinna, min vilja ska vinna, detta är vad jag behöver nu.

Då jag aldrig någonsin mått så dåligt som jag gör nu.

Christian                           

Lykke har äntligen, efter många hejarramsor, nu satt fart med att gå. Hon reser sig tappert och börjar bli riktigt bra på att hålla balansen i vinddraget efter storasystrarnas förbispringande. Hon är så söt! Hon har börjat på dagis och det fungerar jättebra. Hon pratar mer och mer och har tillochmed lärt sig sitt första tecken, för er som kan teckenspråk: Ba (bra)! Vi är givetvis mycket stolta och nöjda med resultatet.


Lykke tränar på balansen. Hemma i Sätaröd 2009-09-27

Alma, phu, lever mycket i sin kropp men minst lika mycket utanför den. Hon har stora känslor för vad rättvisa och orättvisa är. Hennes värld är, förhoppningsvis bara förtillfället, mycket svart eller vit. En klassisk orättvisa kan vara den vid middagsbordet där hon får mycket mindre vatten i sitt glas än vad Vera fick. Hör och häpna, vilka orättvisa föräldrar.
Men hon har också en annan sida, som för en lite trött mamma är mycket trevligare. Hon hittar gärna på små korta lekar som hon och Vera ska utöva i diverse utstyrslar, med ljuvliga sånger om sommaren där solen skiner där vi med strålande ögon betraktar våra små liv där de, hand i hand, snurrar runt i molndans över vardagsrumsgolvet... ända till dess att den ene trampar fel och hamnar på den andres fot och orättvisan är ett faktum!


Alma-Lee har tappat sin tredje tand. Lyckliga hon, fick ett besök av tandfén, som lämnade en guldpeng.

Vera är vår lilla blyga som mer än gärna använder sig av adjektiv i sina beskrivningar av en god pizza som morfar har bakat eller om hur solen går upp och skiner. Hon är skönheten själv och älskar att göra konster och trix. Emellanåt får hon utbrott och kan skrika, i värsta fall i timmar, och efteråt är det svårt att luska ut varifrån det kom och varför. Vera älskar allt som är vosa och fick en vosa bandspelare i födelsedagspresent. Hon var förövrigt mycket tacksam och glad för sitt kalas och all uppvaktning. Alma tyckte att det var orättvist.

Fina Vera är nöjd på sin födelsedag, 090925.

Det är svårt att förstå att Alfons var precis tre år fyllda när vi fick diagnos cancer. Mycket främmande och svårt.

Skolan var, emotionellt sett, svårare att möta än vad jag räknade med. Jag faller ofta under den stora sorgen och saknadens skynke, den som bara gör mig trött och tankspridd. Det är fasansfullt jobbigt. Att i de sammanhangen vara skärpt och kreativ, vilket jag vill vara, är svårt.

Men så är det fantastiskt med studier, med ny kunskap och att få bevisa det i diverse prov. Redan efter två veckor hade vi prov i Medicinsk Grundkurs, och inte tusan kan jag låta bli att berätta att jag klarade det med bravur: VG+. Jag är mycket nöjd och mycket trött. Jag har fått fina vänner och de är fina människor.

Nu väntar sängen och självstudier imorgon. Lykke och Christian är hemma eftersom hon har fått vattkoppor. Alma och Vera ska köras till dagis och hösten är hjärtligt välkommen med sina stormar.

Väl mött! Catarina.