Onsdagen den 30 maj. Om Lund och Möllan.
Bilderna på Alfons under hans sista dagar i livet och när döden kom, är framkallade och ligger i en prydlig hög på köksbordet, redo att packas ner i väskan. Vi vill visa för Dr. Ingrid och kontaktsyster Anna på avdelningen, om hur livet snabbt försvann ur Alfons. Jag har tittat på bilderna säkert hundra gånger när de bara funnits på datorn, men att få dom i min hand blev så oerhört konkret.
Nu, snart tre månader efter Alfons död, kan jag börja inse att han faktiskt tynade bort. Hur döden kan vara så nära, alldeles intill i så många dagar. Så häpnas jag över livet och hur starkt det är! Hur stark Alfons var, under en så lång och många gånger mycket svår tid. Att man till trots lever sålänge det finns liv och när man tar sitt sista andetag så finns döden där för att ta vid. Döden är inget hot. För Alfons var den en befrielse, oavsett hur mycket jag ibland kan uttrycka mitt förakt gentemot den. Det är så oerhört svårt att förstå att det är så definitivt.
Idag har jag varit i Malmö med en ny, mycket varm och god vän. Efter ett antal timmar på IKEA ville jag visa var Alfons är född, berätta och visa vårt "gamla" liv. Livet där en 2-årig Alfons jagade duvor över torget och köpte sesambröd på Nansis bageri på Simrishamnsgatan i Malmö. Livet som innebar långa cykelutflykter till stadens alla hörn, även med en höggravid mamma med Alma-Lee i magen. Livet där en fin Alfons inte ville gå och lägga sig förren han knackat i väggen till grannen Margareta varpå dom öppnade sina dörrar för varandra och sa ett blygt och kärleksfullt godnatt. Livet som gav oss njutning genom Alfons och Alfreds skratt och bus. Livet där alla våra vänner fanns runt oss och vi bland dem.
Också grannarna i den lilla Thailändska affären Krung Themp under vår lägenhet med fransk balkong. Alfons låg, satt och hoppade ovanför deras huvuden och skrek alltid så hjärtligt och kaxigt till dom; hallå grannarna och grannarna var är ni? Så kastade dom glassar till varanda och Alfons fick alltid mer godis än var hans föräldrar tillät.
Idag var jag åter i den lilla affären. Idag utan Alfons och inför deras frågor hur har det gått? Det var tungt idag. Mycket tungt. Mycket tomt. Med en stor sorg i mig körde jag sen från stan.
Catarina
Christian, Alfons, Catarina och Alma-Lee.
Nyförlovade. Nyhusägare. Vår gård på Ystadsgatan, Möllan, Malmö. Fotot taget den 9 juli 2005.
Två dagar senare läggs Alfons och vi in på avd.64 i Lund.
Vi igen...
Fina killarna... Kärlek!
Och en klassisk bild såklart... Christian, Alfons, Alma-Lee och Catarina.
Torsdagen den 24 maj 2007. Brev till dig Alfons.
Det var så länge sen jag träffade dig, Alfi. Så länge sen jag hade din hand i min och så ofta din hand letade sig upp till min armhåla. Jag saknar dig hela tiden. Du var så fin i vardagen, och det är där jag saknar dig mest. Den tiden som vi hade tillsammans i vår lilla familj. Där du bara fick lulla omkring och prata med dina dinosaurier och kom och frågade oss något finurligt som du just kommit på. Jag saknar dig om kvällen; att säga god natt, stoppa om täcket och ge dig Bamse-tidningen som du ofta somnade under.
Jag gick alltid in till dig och Alma-Lee, släckte era lampor, kände på era ben som låg nakna på det sedan länge, avsparkade täcket innan jag själv skulle lägga mig. Om ni hade varma ben fick ni ligga som ni gjorde, annars drog jag försiktigt täcket på er igen. Jag brukade alltid pussa er så lätt så att ni inte skulle vakna, och tänkte att om ni ändå vaknade så gjorde det inget, då var det bara att komma in till mamma och pappa för att gott somna om igen. Vem vill inte vakna av en puss och en varm hand på sig?
Du somnade gott, när du mådde bra, när du visste att vi hade helgen hemma. Inga undersökningar eller sjukhusbesök än på ett par dagar. Så snabbt du anpassade dig. Och det tänker jag att jag måste göra nu. Anpassa mig. Jag är med dig varje dag, precis som jag lovade dig när vi pratade om döden förra sommaren. Jag är i ditt hjärta och du är i mitt.
Jag är så glad över att du var så klok. Över alla de stunder, långa som korta, som vi pratade med varandra. Ofta, så ofta om saker du aldrig ens skulle behövt veta. Men du visste verkligen. Du hade förmågan att fråga, lyssna och lära. Du var begåvad med ett stort tålamod och en klokhet jag ofta blev stum inför.
Jag hoppas att du ligger skönt på ditt täcke. Mitt täcke som jag hade på mig när jag var barn.
Varje kväll ligger du gott och kärleksfullt omstoppad under lapptäcket som din mormor sydde. Sydde av kärlek. Där våra nakna fötter tog oss fram till vårt eget lilla trädgårdsaltare den där magiska eftermiddagen den 26 augusti 2006. Den dagen då jag visste att alla dagar skulle komma att räknas.
Sov gott inatt min allra finaste pojke. Imorgon ses vi igen under tallarna.
Jag älskar dig.
Mamma
Alfons i sin säng juni 2006...
Onsdagen den 23 maj. Om Sätarödsglädje i vardagsbilder.
Fina Vera tar ett dopp i baljan (Boris: läs IKEA-baljan) maj 2007. Det finns en likvärdig bild på Alfons i den åldern och Vera är en kopia av honom. Det är ni nog många att hålla med om.
Alma-Lee och Vera på promenad med Christian. Maj.
Alma-Lee med sin gulliga lilla bebis i dockvagnen. Var är Vera?
TITTUT!!!
Detta är inte en reklambild för varken solglasögon eller Babybjörn. Detta är bara en bild på Vera och mig när vi skulle på ännu en promenad.
Fina Alma-Lee har med sig Alfons, och numera hennes, trehjuling vart vi än går. Så brukar promenaderna sluta med att vi bär hennes cykel och hon åker vagn med Vera.
Det är hit vi brukar gå: till fårskallarna nere vid gamla järnvägen. Dom är så söta och busiga och det brukar vara svårt att slita sig från dom.
Här är vi nu. Vi som är kvar. Och vi lever.
En annan dag ska jag ägna mig åt att skriva. Skriva om hur livet fortsätter. Skriva om hur det omöjliga blir möjligt.
Visst blir det en bok!!! Inom tre år får vi hoppas.
Catarina
Måndagen den 14 maj. Om Alfons, kalas och en vanlig pissmyre-måndag.
Sen körde jag och Alma ner till Alfons och sjöng godnattsånger för honom och varandra. Alma sjunger så hjärtligt och det skorrar riktigt innerligt på de allra högsta tonerna. Så sjunger hon för sin döde bror som ligger där i jorden bara en liten bit från oss. Det är så konstigt.
Jag har mer och mer slagit mig till ro med att jag nog aldrig kommer att förstå. De dagar som känns bra, för tillochmed de finns, är bara tankarna lite längre bort. Det gäller att inte tänka så mycket, att inte närma mig Alfons, ibland nästan något alls. Det bestämmer jag ofta redan på morgonen, om jag orkar tänka på honom mycket eller inte. Jag väljer ofta det aktivt, och i det finns en väldig kontroll. Om det är "sunt" eller inte, det låter jag förbli osagt! Och ja, visst "pratar" jag med honom. Hans röst finns ju i mig och jag känner honom. Jag vet vad han skulle svarat om jag frågar. Det är bara att göra det. Någon gud tror jag ju inte på. Men Alfons röst! Den finns.
Igår var vi på kalas. I de sammanhangen fattas det där fantastiska lilla barnet alltid extra mycket. Kusinerna är ju många och så nära i ålderna. Alla nio är: Rakel 1997, Ebba 2001, Alfons 2002, Hannes 2003, Alma-Lee 2004, Joel 2004, Hugo 2005, Vera 2006 och Ella 2007. Helt plötsligt är det en lucka. En lucka i det som är och samtidigt inte är. Och det är så fel!
Nu ska jag och Christian spela kort och invänta den ordentliga tröttheten som hjälper genom natten.
"Christina från Torslanda": Så glad jag blev av det du skev idag om ditt restaurangbesök igår. Just vår tanke, en av dom, att finnas för andra. Just för att det behövs!
Catarina
Nedan:
Sång, a capella, från begravningen. Bilder på Alfons plats på jorden.
"Till fjärran land ska du fara,
långt bort till din Söderhavsö.
Över hav och vilda vågor,
Adjö, fina Alfi. Adjö.
Där skall du dig bygga en hydda,
och där ska du leva och bo.
Men vi går kvar här och sörjer.
Adjö, fina Alfi. Adjö.
Och kommer du aldrig tillbaka,
till oss från din Söderhavsö.
Så lever du kvar i vårt hjärta.
Adjö, fina Alfi. Adjö."
Begravd under tallar och himmel.
Påsk hos Alfi.
Vår och försommar hos vår fine Alfons Gunnar Malclom Löv.
Måndagen den 7 maj. Bilder från första maj i Malmö.
Catarina och Vera på väg till demonstrationståget i Malmö. Och vem kan det ha undgått att vi väljer att vifta med röda fanor på första maj? De två fanorna gjorde jag till Alfons och Alma-Lee 2005.
Christian och Alma-Lee. Alma med Alfons keps och Bamse-jacka.
Fina tjejen och stora tjejen har lärt sig Internationalen: "Upp till kamp över haven..."
Fina vi med Alfi i hjärtat!
Nej, Vera fick inte äta foliet, bara känna på det. Istället åt hon pannkakor! GOTT!
Fina, fina Jessica och supergulliga Anton. Dock inte som par...
Här däremot är det paret Sara och Anton! Fina ni!
Våra fina konstnärnsvänner (ja, det är något visst med dom) Andreas, Lena och fina Tova.
Lilla Ellen i vagnen och pappa Fredriks ben. Mårten och gravida Ellen väntade på Sirius, lillebror till Luna, och han valde att titta ut, lördagen den 5 maj, 57 cm lång och 5880 gram tung! Det ni. Rejält folk. Sen är det jag och Alma-Lee.
Alma-Lee och Luna leker. Och busar...
Sen blev det trötta makaroner och förlegen falukorv till middag hemma hos Kajsa; allas vår favorit!
Så förlöpte vårt första 1 Maj utan Alfi. Det var helt okej, trots allt. Tack till er som gjorde dagen bra!
Catarina