Söndagen den 28 oktober. Om det nya livet.
I livet som vi levde fram till Alfons död i mars, så var vår gemenskap och närheten till varandra vår trygghet. Om Alfons var ledsen över att jag inte kunde sova med honom på sjukhuset så visste vi båda att det var övergående; vi skulle ses imorgon igen. Det kunde vi alltid falla tillbaka på.
Livet utanför och bortom cancern innebär en stor frihet. Vi väljer numera de flesta möten med våra vänner och andra tider vi måste passa. Tider botsett från jobbtider, vilka tillochmed de är flyttbara. Den friheten fanns inte innan och det var bara att foga sig. Även det var en trygghet; andra människor bestämde många av våra dagar utifrån sövning eller cellgifter. Operationer eller provtagningar.
Denna helgen har jag och Alma-Lee varit i Malmö hos Kajsa. Vi har inte haft några direkta tider att passa och det blev en osäkerhet idag när jag skulle köra hem; kan jag själv bestämma när? En släng av "innan" helt enkelt.
I "Det Nya Livet" så infinner sig en vardag. Vi har fått rutiner som vi längtat efter och trivs med försiktighet. För ett par veckor sedan kom min baksmälla. Jag kan se vad det handlar om, men väljer att ta det lungt. Det handlar om meningslöshet. Det handlar om att min trygghet, om att "bara vi är tillsammans så spelar ingenting annat någon roll"-grund är förlorad sen Alfons dog. Jag har en man och två barn, men Alfons är inte här. Mitt liv är inte helt och just nu känns det för stort att försöka hitta ett meningsfullt liv för oss som finns kvar. Istället för att kämpa och analysera så kommer jag att försöka ta var dag för sig. Så får livet se ut ett tag framöver. Det känns väldigt, väldigt tungt just nu.
Innan Alfons dog så lovade jag honom att jag skulle tatuera in ett sjörövarskepp. Jag hann aldrig få det på plats, men han fick se teckningen som Kajsa gjorde och var helt klart nöjd. I veckan beställde jag tid och nu har jag det att se framemot. Det kommer att ske den 9 januari. Jag längtar och det gör att jag tänker: kanske kommer jag att väckas till liv så småningom genom att jag gör saker som ger mig glädje och att jag planerar in saker som får mig att längta. Så tack till er som ger mig glädje och som får mig att längta. Stort som smått.
Catarina
Tisdagen den 23 oktober. Om lillebror. Om en fin höstdag.
Efter en solig höstdag i söndags med våra fina vänner i Skånes djurpark så vill jag dela med mig av fina bilder. Det blev många förlösande skratt och mycket kaffe.
Vilma och Alma-Lee spanar på både getter och hästar.
Vera lutar sig mot varm och mjuk get, tänker; kan man kanske lägga sig ner?
"Nämen, den rör ju på sig..."
"Jaha, då får jag väl ligga här då..."
Kärlek i djurparken.
"Björnen sover..." Men bara sålänge vi är där.
Fler djur i bur; Alice och Emma.
Alice vill helst inte ha en Vera som tar av henne mössan. Dock var det en bestämd liten Vera som fick som hon ville. Man kan ana ett leende på Veras läppar på sista bilden.
Fru Löv bland andra gyllene löv.
Vera som jätten i lillepluttslandet.
Så var det ju det med kaffet och skratten. Det och de tog plats här. Samtalsämnet är dock censurerat. På bild: Vilma, Emma och Robin.
Catarina
Tisdagen den 16 oktober. Om betydelsen av att vara viktig.
De dagar som Christian jobbar har vardagen, som vi i över två år levt utan, börjat infinna sig. Jag skapar rutiner för mig och barnen som har blivit min "jobb-vardag". Vi vaknar, äter en bra frukost och jag ser till att vi kan vara vid gott mod när vi kommer fram till dagis. Om vi varit ovänner eller oense så är det mitt ansvar att styra upp och göra Alma-Lees dagisdag så bra som möjligt från det att jag lämnar henne. Det är mitt ansvar som mamma.
De dagar som saknaden efter Alfons inte går att "lägga åt sidan", när den är "fysiskt konkret", så är det ganska svårt. Det blir svårt att möta andra föräldrar på dagis och även personalen som vet mycket och som är väldigt fina. Jag har bara haft Alma-Lee hemma av den anledningen en gång. Jag försöker träna mig inför vad jag skulle kunna kalla "det nya livet". Det gör jag genom att skonsamt tvinga mig till saker som jag vet inte är farliga, men som känns jobbiga. Jag försöker styra mitt liv genom lite mer förnuft och lite mindre känslor. I vardagliga situationer; dagis, affärer och liknande.
Denna vardag är ytterst viktig; den får mig att känna mig viktig och en del av ett sammanhang. När Alfons levde så var jag viktig som hans "röst" och som en slags "företrädare", förutom att vara hans kärleksfulla mamma, vilket fanns naturligt. När han dog så försvann det. Det är viktigt för mig att återerövra den betydelsen och att sätta den i ett nytt sammanhang.
Vera är en fin tjej. Hon har lärt sig att gå och nu är det träning för maraton som gäller. Hon springer nästan hela tiden; jag kan inte minnas att Alfons och Alma-Lee var så tidiga med det. Igår sprang hon efter en liten kille på Ikea, snabbt som bara den.
På morgonen kommer hon med sina Max-böcker (Alfons kallade honom för "Mach" i den åldern) och ska sitta i mitt knä för att lyssna och härma. Så läser vi sagan om och om igen.
Idag provade hon Alma-Lees namn för första gången: Ama.
Alma är fantastisk! Hon hittar på långa sagor om allt och inget och vrider allt till sin fördel. Det fantastiska med det är att hon är fullständigt medveten om det hon gör. Hon kan siffror, veckodagar och snart hela alfabetet. Givetvis vet hon också att klockan är sex när bolibompa börjar.
Alma älskar att rita. Hon ritar långa invecklade streck och när hon ska börja på ett nytt i någon ny färg så börjar hon exakt invid det förra. Hon är nogrann och vet vad hon vill. Vi har ofta dispyter efter vilka jag kan känna mig bemästrad, men jag vill ha döttrar som Alma. Jag försköker stå emot, men ibland ger jag mothugg. Oftast med glimten i ögat. Som tur är; Vera är lik sin syster. Pust.
Catarina
Alma-Lee och mamma, 24 september 2007.
Vera och Alma-Lee har pusskalas, september/oktober 2007.
Christian tar foto av barnen under en kvällspromenad i Sätaröd. Vera och Alma plockar stenar till mamman som stannade hemma. Oktober 2007.
Söndagen den 14 oktober. Om Alfons. Om Vera. Om saknad.
Den senaste veckan har saknaden blivit så stark att jag har svårt att fungera. Jag måste fokusera på det allra vanligaste och tankarna måste vara här och nu. Jag har svårt att minnas konkreta saker som hände när Alfons levde. Jag inser att det återigen handlar om överlevnadsinstinkt och att det är ett försvar.
Jag är så ledsen över att ni, Emma och Robin, Jennie och Magnus, aldrig fick träffa och lära känna Alfons. Att vi pratar om honom och att det alltid måste sluta med ord eller tankar om att han inte fick vara kvar. Att det ni säger till oss inte kunde bytas ut med ord som tänk att det gick bra, tänk att han var så stark att han överlevde. Istället så är vi självklara som fyra. Inte undra på att jag inte känner mig hel.
Det är så fruktansvärt svårt att acceptera att tiden fortsätter att gå. Det är så svårt att leva utan Alfons.
Jag minns med hjälp av de fina bilder som vi tog förra hösten på Alfons och liten Vera. Hon liggande i storebrors famn medan han försiktigt plockade bort fjäll från henne. Jag minns och kan då också gråta.
Det är en stor rikedom, bilderna på våra barn. De hjälper oss nu. De kommer att hjälpa oss sen.
Catarina
Fredagen den 5 oktober. Om sju månader utan Alfons. Om den ordlösa saknades vardag. Om helvetet utan min allra finaste son.
Vi har firat hans femårsdag. Vi firade Alma-Lee, Christian och även Veras allra första födelsedag. Vi har varit på kalas för kusiner och vänner, sjungit "ja må du leva uti hundrade år" och hurrat. Vi har varit på utflykter, gungat i trädgården, planterat och skördat. Vi har köpt nya soffor, suttit däri för att trösta, gosa och läsa sagor. Vi har hämtat Christian på jobb, åkt ut till Ikea för att äta älgmakaroner. Vi har varit på Möllan för att hälsa på våra gamla grannar. Vi har burit ved, sorterat ut för små kläder och tagit fram en ny större storlek. Vi har badat på badhuset och stänkt vatten på varandra.
Allt utan Alfons.
Vi leker inte sjörövare så ofta längre. Vi ropar inte "skepp ohoj, fegisar" till varandra; det som förut var vår busvardag. Vi åker inte till Lund för att sätta nålen i porten, få cellgifter eller ta prover. Vi sövs inte. Vi får inte tröstande klappar på kinderna, eller välbehövliga kramar i korridorerna. Vi är inte fem här hemma längre. Vi har inte längre tre barn att titta till efter nattning. Vi har en stol mindre vid bordet och vi dukar bara till fyra.
Allt sen Alfons dog.
Sorgen finner inga ord. Min sorg efter mitt barn.
Jag och Alfons åker pariserhjulet i Folkets Park, Malmö. 9 juli 2005.
Catarina
Måndagen den 1 oktober. Snart dags att gå upp.
Imorgon ska jag jobba igen. Eller rättare sagt, arbetsträna, det innebär att jag jobbar 50 procent. Det går bra med själva arbetandet, det är att arbeta som är det märkliga.
Istället för att komma hem och höra vilka ord barnen lärt sig, vad de ha gjort för framsteg, så har jag varit här hela tiden och sett och upplevt det själv. Jag har vant mig av det gamla jobbar livet, och vant mig vid att vara nära min familj varje dag. Därför känns konstigt att gå upp innan till och med Vera vaknar, och komma hem och Alma har redan blivit hämtad från dagis. Alla väntar på mig, och jag har inte träffat någon av dem på hela dagen. Bara det är en stor omställning.
Min arbetsplats är så förknippad med det gamla livet, livet då Alfons inte var sjuk. Livet där barncancer var en affisch utanför mitt jobb (och jag tänkte till och med när jag tittade på den: - vilken tur att Alfons och Alma inte är sjuka). Livet där Alfons och Alma kom och hälsade på mig på jobb och Alfons var både blyg och busig, han tyckte det var knasigt att alla hade likadana kläder som pappa. Nu ringer Alma varje morgon och frågar var jag är och när jag berättar att jag är på arbetet så frågar hon: - är det väldigt, väldigt bra på arbetet pappa? Njaa, svarar jag det är ganska bra. Och jag minns Alfons samtal till mitt jobb när han var runt tre år gammal, och Alma låter nästan precis som honom. Och jag ler inombords och blir varm och det krossar verkligen mitt hjärta att hon inte får säga: - Alfons vill också prata nu pappa. Utan istället - hej då nu lägger jag på.
Annars så kommer och går varje ny dag på något märkligt sätt. Imorgon är det sju månader sedan Alfons dog och åtta månader sedan jag somnade honom i hans säng och läste saga och han satt och åt middag med oss vid vårt köksbord. Det är verkligen O-greppbart och det känns fortfarande som ett par veckor sedan han var här.
I helgen har vi haft kalas för Vera och det gick bra, förutom att hon var livrädd för alla pappor som inte var jag. Efter kalaset var jag helt utpumpad men Catarina och Kajsa fick ett "äntligen hemma ryck" och satte upp mosaik i köket. Jag flydde med barnen hem till kusinerna och långt ut i skogen på svamppicknnick. Resultatet blev en utsökt svampsoppa i en jord grop, inga djur var tråkigt nog intresserade av den. Men vi såg en ekorre som skyndade förbi vårt gömställe.
Nu ska jag koka pasta som jag ska ha med till jobb imorgon, sätta klockan på 03.45 och plocka fram cykelkläderna. Jag tränar innan jobb, det är väldigt skönt, dock lite mörkt . I fredags morse (eller snarare torsdags natt) blev jag jagad av en flock vildsvin, eller jag fick i alla fall för mig att de jagade mig, det gav mig en väldigt bra fart upp för den backen kan jag säga.
Christian
En nöjd födelsedagsgris med träpussel present som också fungerar som reservnapp.
Martin Timell - släng dig i väggen!