alfons

*

Liten, liten mamma, ligger

genomsyrad av sorg, under

kudden, våt

av tårar, fattas

livet som försvann.

Pussar försiktigt sin ensamma hand, trycker

den mot kall sten, som

bär litens namn, handen

som nu i sten ristad är.

Bakar bröd som aldrig smakar, sjunger

ohörd sång, förtvivlar

och förbannar de år vi inte ser.

Flätar osynliga band, av

minnen som ler, räknar

fräknar på död liten pojkes näsa:

en, två, tre, fyra.

Håller om varm hud, bakom

tårfyllt ögonlock, längtar

litens hand i min, söker

famlar,

ramlar.

Fattas mamman som försvann.

*

Catarina

Det är sällan, nuförtiden, som jag ger mig hän saknaden efter Alfons. Han finns mer och mer sällan i min vardag och jag förtränger de skuldkänslor som kommer fram då och då. Jag försöker koncentrera mig på en vardag, som innebär jobb, dagis, barn, graviditet för att inte tala om matlagning, disk och rutiner. Jag kan känna mig ganska trött på att laga mat två gånger om dagen, men å andra sidan så behöver jag inte så mycket spänning i min vardag. Jag behöver lugn och ro. Jag har funnit mig ganska väl tillrätta, så länge som Alfons inte finns i mina ytliga tankar. Jag orkar inte sakna, jag orkar inte tänka på hur mycket jag älskade och älskar honom, på hur mycket han fattas oss i vår familj. Igår fann jag tanken på honom som en mycket stark kärlek som har försvunnit. Om jag kan hålla det därvid, och inte tänka på allt han var och innebar som människa, bara tänka på honom som en slags känsla, så kan jag finna mig i hans död. Finna mig i att han är borta, död och begraven.

Jag ser att det handlar om att stänga dörren. Att stänga av och bryta kärlek och sorg, besvikelse och vrede. Jag tror att det är för mig nödvändigt för att kunna hålla huvudet högt, för att kunna sätta mig ner och ta ett andetag i vardagen, i tiden som hela tiden bara går och går. Tiden som är krävande; dagarna som kommer nya en efter en.

Men så igårkväll, i skymningen kom där en stor mörk fågel svävande, upp över träden och flög vidare bortom trädtopparna över åsen. Bara en kort stund så fanns den framför mig och lämnade ett sådant mäktigt intryck. Med ens så kände jag någonting, precis som om jag kunde se vem jag är i saknaden efter mitt barn. Att jag har lärt mig smyga genom de tätaste skogar, allt för att inte störa. Att jag kan vara trygg i de djupa fåror som livet innebär, för att jag vet att det bara är att vänta ut en ny dag. Jag vet att det kan bli bättre än såhär. Jag vet att jag är i början, samtidigt så långt kommen.

Så blev känslorna till ord, utan krusiduller. Nu ska jag tugga lite is, innan läggdags.

*

Jag är den svarta fågeln, som

flyger stor i skymningen, känner

mig sorgsen, lite

vilsen.

Flyger liten, flyger

trygg.

Landar gärna i högt träd, ser

över för att förstå, binder

vingslag genom natten, saknar.

Saknar.

Svävar tyst, genom

det täta, lättar

mot himlen, andas.

Andas.

*

Catarina

Idag hade vi återbesök för Alma-Lee och hennes astma på CSK inplanerad. Vera hade också fått en tid eftersom hon har krasslat till och från i sex månader nu. Så beskedet var väntat att även hon har astma, något lättare och mildare än Alma. Det känns väldigt enkelt och hon var ju mäkta stolt över sin lilla medicinpåse och inhaleringen klarade hon galant. Alma-Lee, i sin tur, har blivit bättre och till sommaren kommer vi att ta en paus i medicineringen för att se om hon helt kan klara sig utan. För henne kvittar det, hon är så van vid det nu. Men jag skulle nog tycka att det vore skönt.

På sjukhuset idag, stötte vi på clownen Bönan. Hon och hennes kompanjon Laijla var Alfons favoriter under de täta besöken på CSK. Det var få som kunde få honom att kunna skina upp trots feber och lunginflammationer, allra helst på sjukhuset. Men dom låg honom varmt om hjärtat.
I samband med beskedet om att Alfons inte skulle överleva sin cancer, så tog vi kontakt med dom. Den 22 februari 2007 trotsade de två clownerna snömassorna och tog sig ända in i vårt sovrum i Sätaröd, för att ge Alfons en stund med sånger, skratt, genans och uppmärksamhet; liv. Eftersom Alfons inte ville att dom skulle gå, så stannade dom ända till dess att han somnat.
På vår avskedfest för Alfons, direkt efter begravningen, ställde dom upp igen och bjöd på sig själva, för både barn och vuxna. Det var starkt av dom, det måste ha varit svårt.
Så mötte vi alltså Bönan idag. Det var ett gott möte, ett möte fyllt av känslor ända in i magen och hjärtat. Jag grät och Bönan påminde mig om "den jävla snön, vi höll ju inte på att komma fram".


Bönan och Laijla hemma hos oss den 22 februari 2007.

Ja, det är allt konstigt att dras tillbaka till den bedrövliga tiden med cancer. Det känns konstigt att tänka på och känna efter hur allt det där sjuka och onormala då var den vardagen vi kände. Den vardagen som vi tvingades in i och levde i. Den vardagen som vi accepterade, mestadels, eftersom det var den som var sann och det var den som var vår. Samtidigt som den var bedrövlig, så var den så fylld av kärlek eftersom den innehöll Alfons och allt det han var. Det är så oerhört svårt att tänka tillbaka på tiden med honom eftersom det smärtar så. Som jag saknar honom. Ingenting kan få det att bli bättre. Det är bara en annan slags vardag nu. Ett helt annat liv.

Ett liv utan cancer blev för oss ett liv utan Alfons.

Catarina