alfons

Dagen i februari 2007, dagen när vi tvingades till insikt, till acceptans, dagen då vi fick åka hem från sjukhuset med Alfons för att han skulle få dö hemma. Allt sedan den dagen har vi försökt hålla huvudet högt, gjort det mesta för att finna och leva i en normal vardag, tvingat oss upp ur sängen trots den fysiskt tunga sorgen och saknaden. Vi fick bestämma oss för att leva för barnens skull. Det har vi gjort.

Ingenstans slog det oss att vi också måste ha en plats, jag och Christian. Alltid längst ner på listan över viktiga personer att lägga energi på, alltid i sista hand för varandra. Vi bär inte bara på barnens sorg, deras saknad och med deras frågor i att kunna förstå var Alfons blev av. Var är han nu? Varför dog han? Hur kan man bli så sjuk att det inte finns mediciner att få? Varje dag finns det frågor utan svar. Vi gör så gott vi kan. Svarar så logiskt och så gott vi kan.

Varje dag ska vi också bära vår egen undran. Sorg. Saknad. Varje dag.
Varje dag finns det minnen, goda när Alfons var liten och hur otroligt söt han var, dockesöt, brukade mormor säga. Han var vårt första barn, han öppnade dörren för den absoluta och gränslösa kärleken, och där, där, saknar jag honom.
Varje dag finns det minnen, svåra, som när det bruna lakanet blir uthängt på tork på tvättlinan, det lakan som var bäddat med i vår säng, morgonen då han dog. Det finns ohyggliga minnen med skrik från Alfons, när han skrek att du är dum mamma, du ska komma hit nu, jag vill att du ska komma till mig nu, de sista dagarna på isoleringen i mitten av februari 2007. Jag fick inte var hos honom då. Jag ammade Vera och Alfons, mitt rena lilla förstfödda barn, var överallt i sin kropp fylld av radioaktiv isotop. Jag har alltid varit en motståndare till kärnbränsle, nu fick det en annan innebörd. Det cancerogena ämne skulle kunna bli räddningen för Alfons.

För varje dag som går, läggs frågorna på hög, saknaden den fysiska blir högre. Det finns en tunn linje att balansera på mellan normal och galen. För visst, jag förstår att det finns människor som blir galna av sin sorg och sin saknad. Den är så oerhört stark.

Så länge vi har varandra, levde vi på under de nitton månader som Alfons var sjuk. Allt vad det innebar, tillsammans, alltid tillsammans. All tid tillsammans.

Vi har inte längre varandra. Inte fysiskt, och ibland, ofta finns det stunder då det bara är det som spelar någon roll. Då blir allt annat oviktigt. Allt annat.

I slutet av maj åker jag och Christian på en resa till Hven tillsammans. Vi ska sova tillsammans utan barn, sitta vid havet, cykla på tandemcykel. Vi ska prata. Vi ska komma först. Vi ska hitta varandra.

För jag tror, att det där framme, en tid som måste gå, finns en framtid för oss. Ett liv att leva, man, kvinna med tre små barn. Med ett kärlekens barn i en grav.

Catarina

Sjuka barn. Alla tre. Här råder inga förkylningar eller öroninflammationer. Inget i likhet med halsont eller lite feber.



Alma har dubbelsidig lunginflammation. Feber mellan 39 och 40. Sover bort den största delen av dagen och ligger emellanåt och tittar på Mamma Mia filmen. Jag går med öronproppar, passar upp med spenatsoppa och isvatten. Alma gråter och ber jag vill inte vá sjuk mamma.



Vera är minst sjuk av barnen med sina lungor fulla med slem. Hon rosslar hostar och kräks. Och kräks. Och. Kräks. Jag börjar tro att hon kanske är magsjuk. Och vi stora människor är mitt bland allt det sjuka. Bland kräk. Hosta. Kräk. Vi mår lite illa. Lite. Vi dricker mest vatten.



Lykke liten genomlider sin första lunginflammation. Till skillnad från sin syster så är den bara på en lunga. Hela, säger doktorn. Låter lite dåligt, säger han muntert. Inte muntert. Han låter lite grå. Inget illa menat alls, om han nu skulle läsa här, men lite dov låter han allt. Lykke vill inte äta, så vi trugar och tänjer på gränser. Vi gör egen glass med mjölk, naturell yoghurt, banan, hallon och blåbär. Hon tycker att det är gott. Hon äter bara lite, sen vill hon amma igen, jag som nästan har slutat amma den fina lilla flickan. Men, skam den som ger sig. Hon suger och jag, jag, jag... Fylls väl på efterhand.

Är det någon som vill ses?

Catarina 

Idag finns bara detta, min fina pojke; jag saknar, saknar, saknar dig!


Alfons ska bada. Försommar , maj 2006.
Plasten ska skydda nålen i porten.


Junibad, Olseröd den 11 juni 2006, med Alma.


Sjörövarkärlek i köket, april 2006. Alma och Alfons.


Alfons firas, fyra år. Tionde juni 2006. Sista födelsedagen.


Ribbans lekplats, juni 2006.

Alfons. Alfons. Du saknas så i lekarna. Ofta är Alma ensam ute i trädgården, gungar och plockar blommor, grenar och småkryp. Hon undersöker saker på nära håll, och jag bara önskar att du skulle varit med. JAG fattas dig så. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur du bara kan ligga i jorden, begravd, dag ut och dag in. Hur ska jag leva utan oss?


Vardagsträdgård. Din sista födelsedag. Fyra år gammal. Tolfte juni 2006.

Catarina

Fredag, och vi gör oss redo för en promenad ner till Alfons. Vi ska sätta påskriset med fjädrar i, plantera eldig ros i krukan och äta mellanmål. Vi packar tvillingvagnen med fika, filtar, bamsetidningar och kamera. Alma och Vera turas om att få sitta på cykeln; detta blir vårens första tur. Sex kilometer till Alfons.

Järnvägen är fin, och den har försiktigt börjat skifta i grönt. Luften är hög och solen står högt och värmer. Detta är för mig en kontrasternas tid. En tid att leva med förmågan att förhålla sig till det normala och min egen verklighet där allt skiftar från dag till dag. Jag försöker falla i lugn med att inte kunna förklara lyckan i livet och den tjocka sorgemur runt mig. Hur ska jag kunna?


Vera vinkelvir i vagnen. 090411


Jag och Alma med rosen. 090411


Den gamla järnvägen är lång och vacker. 090411


Alfons, Alfons hjärtebarn.


Lykke lär sig att stå. 090411

Catarina

Frosten har lämnat marken och idag har vi vänt jorden i trädgårdslandet. Med temperatur på 17 grader, har Alma-Lee och Vera grävt efter maskar iklädda sina baddräkter. Lykke har ätit sina första torra löv och några strån av det mjukt ljusgröna gräset. Idag har vi skakat av oss lite damm och räfsat ihop fjolårets grenar. Det luktar jord, fukt och liv.

I potatisdelen sätter Christian och flickorna potatis. I varje rad får 25 potatisar plats, det blir sammanlagt 6-7 rader. Varje planta brukar ge 10 potatisar, goda, friska och otroligt närproducerade. Varje säsong får vi ungefär 1500 potatisar, det är inte illa. Jag ska börja väga potatisarna efter skörd, för att se hur mycket pengar vi sparar. Idag ligger ICA´s kilopris på 8 kronor. 

Plantor av brysselkål, purjolök, broccoli och basilika har fått varsin egen kruka. Om ett par veckor ska de ut i jorden för att ge oss god, nyttig och giftfri mat under sensommaren och hösten. Detta är vårt femte odlingsår, och för varje gång lär vi oss av de misstag vi gjorde året innan. I fjol blev morötterna godast, för att inte tala om löken; vit och otroligt frisk mild smak. I höstas planterade vi vitlök som nu har kommit upp tio centimeter ovan jord.
Jag längtar till skörd.

Om två år planerar vi bygga hönshus. Friska ägg från trygga hönor är det godaste vi vet.

Må gott alla ni fina människor som skrivit mail och peppat mig angående boken. Jag skriver och skriver. Och kommer frammåt. Nu har jag skapat 34 kapitel i två delar. Det känns bra och ser bra ut, tycker jag.

Catarina