alfons

Vintern har varit lång och kylan har gått in i hela kroppen, vintrarna sen Alfons dog. De känns som många men jag räknar bara till två. Alla de dagar utan Alfons som en i skaran av de levande, alla de frusna dagar, alla de stjärnklara, frostbitna nätter. Nu är de förbi och vårlökarna visar sina blommor ackompanjerade av fågelsång. Katterna jamar nätterna igenom och luften är lättare att andas.

Igår var vi vid Bosarpasjön, 12 kilometer härifrån. Lykke kände sin första sand mellan fingrarna. Alma och Vera var förundrade över att vattnet glittrade och vi stannade mer än en timme.

En livets dag. De dagarna värmer in i själen. De dagarna fattas Alfons så att det gör ont.

Se, så fina bilder!


Vera och Alma 090317


Vera vid vattnet 090317


Jag tinar i solen. 090317


Lykke i sanden. 090317

Catarina

                      Mars/april 2006.

                       Vinterns snö har smält undan och i en vecka nu har solen torkat upp marken. Vårkrokus och snödroppe har hittat upp genom jorden tillsammans med korta strån av det som ska komma att blomma som påsklilja. Luften är fortfarande kall men äntligen värmer solens strålar, precis som varje vår, år efter år.

                      Jag hjälper Alfons med den blå hemmaoverallen, tar vantar och mössa på. Han har samlat ihop en hel låda med bilar, dinosaurier och bondgårdsdjur att ta med ut. Vi öppnar upp den nyinsatta dörren till framsidan av huset, går ut och stänger om oss.

                      På den gamla stentrappan lägger Alfons noga och omsorgsfullt ut sina utvalda som ska delta i trädklättring. Jag går till den stora pilen och klipper av en gren som släpar ner i marken. Alfons hjälper till med att hitta den sidan av grenen som är tätast, för att lägga den vilande och stadigt uppför trappstegen.

                      Vi sitter nära varandra och vi viskar när de klumpiga dinosaurierna smyger på varandra över de tunna grenarna. Långhals smyger på Vasstand som i sin tur, helt ovetande, blir påpassad av den förskräcklige Tyrannosaurus.

                     Akta dig mamma, nu äter den upp dig. Alfons röst är hård, stark och hes. Jag ryggar tillbaka, men det är försent; den tunga dinosaurien klubbsvans har redan fått tag i mig och attackerat. Med ett avgrundsvrål faller jag tillsammans med den annars så skräckinjagande Vasstand till marken. Haha, nu är ni döda, hör jag Alfons triumfera.

                    Jag reser mig upp igen och möts av Alfons utsträckta hand; här mamma, du kan få vara ko istället nu. Min tid som dinosauriemamma är förbi.

                     Vi fyller det lilla trädet med djur i alla sorter, Alfons leker vidare och jag börjar på årets allra första vårstädning. Jag klipper grenar och tar fram jorden under alla höstlöven. Det luktar vår. Luktar fuktig mylla.

                     Jag vänder mig om och tittar på Alfons. Han ser frisk ut; inte skulle man kunna tro att han varit så nära döden, att han mådde så dåligt bara för fyra månader sen.

                    Vi är på sluttampen av behandlingen. Han har påbörjat A-vitamin kuren nu, som han ska äta i sex månader. Vad väntar oss sen? Jag slår bort tankarna, bestämmer mig för att nu är nu. Idag är idag. Jag tar nytt tag med krattan i den gamla rabatten, invid muren.



Catarina

Jag minns hur jag, Malin och Ella körde i ilfart ner till er, och hur vi en och en fick gå in till Alfons för att få en sista ensam stund med honom. Jag minns hur jag vankade av och an i korridoren utanför med en Ella som inte ville sluta skrika.
Jag minns hur hoppet rann ut i sanden. Jag minns kramar, salta tårar och förgäves tröstande ord.

Dagen efter trotsade ni snöovädret för att ta hem Alfons. De dagarna som sen följde går inte att beskriva. Jag minns känslan av att leva i en bubbla. När jag var hos er, och Alfons, stod tiden stilla. Ert hem var fyllt av ett lugn och en obeskrivlig kärlek. Jag minns hur märkligt det var att den vanliga vardagen bara fortsatte. Jag minns hur jag helst av allt ville ställa mig ute bland folk och bara skrika; fattar ni inte att han håller på att dö! Och ni bara fortsätter era liv och gnäller om er vardag! Fattar ni inte hur jäkla bra ni har det!

Men vem skulle väl förstå vad jag menade. Det finns ingen som förstår det djävulska i att se ett barn som man älskar ätas upp av cancer. Cancer i magen, i huvudet, i skelettet. You name it.

Jag minns hur det enda jag önskade mig var att min syster och hennes familj skulle få leva i en vanlig vardag. En vardag där tvättberget hopar sig, där förkylningarna och maginfluensorna avlöser varandra, där diskmaskinen går sönder och där man får köa för att få betala maten man sedan stressar hem med för att kunna mätta sina barn. En vanlig vardag. Att det skulle vara så mycket begärt.

Jag minns det vakum som omslöt oss när Alfons dog. Det ofattbara blev verklighet.

Jag minns hur Joel var med och målade kistan, Alfons kista. Jag minns hur jag fick hålla tillbaka illamåendet när Catarina och Christian lade ner saker i kistan, saker som de sparat för att visa Alfons när han blev vuxen. Jag minns illamåendet över den verklighet som de tvingades in i. 

Jag minns begravningen, sången till friheten och den lilla lilla kistan. Jag minns pippisången, solrosorna och sex blå anemonerna.

Jag minns och jag gråter.

Jag gråter för den kusin som mina barn förlorade, den systerson som skulle lära de andra barnen bus. Jag gråter för den son som aldrig fick tappa sin första tand, lära sig cykla eller börja skolan. Jag gråter för dig Catarina, dig Christian, dig Alma och dig Vera. Jag gråter för dig lilla Lykke som tvingas lära känna sin bror genom oss andra.

Jag älskar dig Alfons. Igår, idag, imorgon. Alltid.