alfons

Hur kan tre år förvandlas till en evighet?
Hur kan längtanslängtan osynliggöras, genom
oförståelsen efter den totala förlusten?
Hur kan människan fortätta överleva död?

Hur kan jag
fortsätta
leva
utan dig
Alfons?


Alfons i november 2006.


Och jag kan aldrig i ord beskriva
ensamheten
saknaden
och den
största
tomheten.

Aldrig.


Idag håller jag sorgedag.


Catarina.

Jo, tack. Ni har så rätt. Rätt i det att kunna se tillbaka till styrkan och försöka plocka upp den igen: vila och äta, kravlöst, skola och dagis. Så, jag har tänkt mycket på det och låter det falla in.

Idag har jag plockat upp min bok igen, det är dags att avsluta den. I slutet av november kommer Alfons fantastiska läkare, Ingrid Öra, hit. Vi ska påbörja efterordet tillsammans. Och äta god mat förstås. Det kommer att bli mycket skratt och många tårar, det blir det alltid. Hon är en god förebild.

Tänkte bjuda på ett utkast, sen låter jag resten vänta till en färdig bok. Så, håll till godo.

                     Vaken.

                     Efter återfallets cellgifter fortsätter tumören i huvudet att växa. Vi får beskedet på fredagseftermiddagen; akut strålning ska sättas in. Detta är sista och enda chansen att få stopp på tumören, operation i huvudet är inte att tala om, säger doktorn, alldeles för många risker. Han ritar huvud med tumör på ett papper, försöker lugna våra spontant genomtänkta frågor, fyller på med näsa och öron för att beskriva storlek och avstånd. 
                     Hopplöst åker vi hem, tungt och tyst. I baksätet skelar Alfons för första gången i sitt liv, vrider huvudet i läge, i ett försök att fokusera blicken i Bamse-tidningen.

                      Det är måndag och vi ska träffa Skalman. I väntrummet ropas Alfons namn upp, han tittar och tittar men han har ju inget skal på ryggen, skrattar vi. Skalman letar i sina gömmor, visar ett nät i ljusgul plast, lägger det i varmt vatten för att få det att mjukna. Sen tar han försiktigt upp det med sin tång och placerar det över den bredvidliggande dockans ansikte. Alfons följer noga varje ord och rörelse. Han har sin keps på och nappen löst i handen. Framför mig kan jag se honom som en tio år äldre praktikant.

                      Så blir det Alfons tur att ligga på britsen. Jag hjälper honom tillrätta när han frågar får jag ha nappen i munnen? Jag nickar och han suger snabbt. Över hans ansikte lyfts nätet på plats, spänns fast vid sidorna för att svalna på ett par minuter. Aj, aj, aj det är varmt, ta bort det. Alfons blundar hårt och rösten är liten. Fastsatt. Tumörtryckt. 

                      Varje morgon kör vi de fem milen till Lund för sövning, strålning, uppvak och hemfärd. Varje gång viskar vi kiss och bajs i hans öra och varje dag vaknar han och är arg. Han blir arg när vuxna runt om honom kallar honom för duktig. Jag frågar varför. Han svarar enkelt för att jag inte vill vara duktig. Vi pratar om att man ibland måste göra saker som man inte vill. Vi pratar om att det inte är duktigt. Att göra svåra saker, utan vilja, det är mod.

                      Så en morgon vill han inte längre. Han bestämmer sig för att det är vår tur att lyssna på honom; jag vill inte sövas mer. Hans röst är modigt bestämd och inte en enda sköterska eller strålningsdoktor i rummet är villig att ta upp till förhandling. Jag och Christian är väl införstådda med riskerna vid strålning, där varje millimeter på huvudet räknas och mäts ut varje dag. Jag vill lyssna på Loranga, Mazarin och Dartanjang och jag kan ligga här själv och lyssna när du läser pappa, säger han.

                      Med svansarna mellan benen skickas vi ut ur det kala strålningsrummet av en fastsatt fyraåring. Jag ser honom genom en teveskärm och Christian läser högt i mikrofonen: Först ser man bara skog. Massor av tallar och granar och lite stenar och myrstackar och gamla barr och tallkottar från förra året. Men så ser man lite hus.

Alfons rör inte ett finger.

I bevakningsrummet samlas häpna sköterskor och strålningsdoktorer; aldrig tidigare har ett så litet barn strålats utan sövning. Aldrig ett barn med så mycket mod och så mycket vilja. Från och med den dagen strålas tumören i Alfons huvud till sagan om den knasiga pappan med den kanelbulletokige sonen och den förvirrade farfarn som levde sina liv i sina röda små hus med tigrar i förrådet. 

                      Jag har aldrig mött någon modigare än Alfons.




Catarina.

Tack ni fina som inte bara läser, utan
också kravlöst bemöter det jag skriver.
I rådande stund, i alla stunder, är det gott.

Här kommer lite glädje som gör mig varm. Håll till godo.


Fina Vera 3 år. November 2009.


Fina Alma 5 år. November 2009.


Busiga Lykke 1 år. November 2009.


Finaste Alfons 4 år. Juni 2006.

Mina barn i mitt hjärta.


Catarina

Jag vaknade före alarmets pip från klockan imorse. Huset var tyst och utanför föll regnet smått och tätt, den sortens regn som tränger igenom allt. Morgonen var ganska kall och det hade varit mycket lättare att dra täcket runt kroppen igen, istället för att gå upp.

Idag hade jag prov i Medicinsk grundkurs och matspjälkningen. Det gick bra, skrev på allt och alla termer och utsvängningar tog jag med. Det känns gott att sitta med ett prov framför näsan. Att jag får bevisa för mig själv på ett konkret sätt, vad jag kan klara av; att jag kan och att jag vill.

Men. Jag är trött. Mycket trött. Jag tycker att det är svårt att ha en daglig social kontakt, och ur den föds känslan av en slags ensamhet; det var längesen. Det var längesen jag gick i den andra världen och jag vet nu att jag fortfarande inte har en aning om var jag står i min nya värld, den efter att Alfons dog från mig. Och jag hatar det! Jag hatar den sortens ensamhet. Den sorten som sätter mig vid sidan av livet. Vid sidan av livet. För jag kan inte vara med.

Ofta ställer jag min ensamhet, som ett uttryck av min saknad, i förhållande till det liv mina barn har, har haft och det jag kan hjälpa till att ge dem. Och jag slås ofta, ofta av min enorma trötthet. Jag är så trött. 
Tröttheten gör att jag emellanåt glömmer bort hur Veras hand känns i min, hur Lykkes nya ord växer, hur Almas frågor är del i hennes stora och att jag glömmer mig. Jag skalar av mig själv först. för att kunna knåpa ihop tiden, för att hinna plugga, för att laga mat till barnen, för att hinna handla...

Jag är ganska stressad och sover lite och alldeles för dåligt. Fortfarande stupar jag i säng trots att jag vet att detta har varit ett problem ganska länge nu, trots att jag vet hur ohållbart det är i längden.

Jag är i en svacka, där jag lägger den mesta av min energi på skolan och barnen. Lite till mannen och lika lite till mig själv. Ikväll tycker jag synd om mig, lägger mig under täcket och säger: Du har inte haft det lätt. Du saknar livet.

Imorgon riger klockan 06.05. Ny dag och snart blir det lite lättare igen.



Catarina   

Tiden går och orden gör sig inte påminda. Vardagsbestyr tar över och tiden med Alfons i livet känns främmande.

Vem var vi? Vad gjorde vi? Vad stod vi för?

Det handlar om reflektioner och om sätt att förhålla sig till ett liv som fortfarande känns skrämmande. Detta: livet utan Alfons. För hur kan livet bara fortsätta, förändras? 

Så, vem var vi? Vi var en liten familj, två barn tre och ett år gamla, som skulle flytta till ett renoveringsobjekt för att slippa storstadens dån. Vi ville bygga ett liv tillsammans, med naturen som granne, jordnära och med gräs mellan barnens tår. Vi ville leva här tillsammans.

Vad gjorde vi? Jo, vi gjorde just så. Trots att Alfons barnrunda kropp tvingades med cellgifter och att hans hud flagnade, så tog vi med varandra ut i trädgården, skalade äpplen till förbannelse allt för att barnen med lusta skulle få äta vår egen äpplemos. Vi ville ge barnen fotfäste, vi ville ge oss en grund. Och det fanns så mycket stolthet i den där eviga äppelmosen som stod och puttrade på spisen. Stolthet; Den har vi gjort.
Och i motvind fortsatte vi: räknade minuter mellan busstider, för att få så mycket tid som möjligt tillsammans i vårt hus i vår lilla by. Vi ringde alla extragångerna bara för att upprepa kärleken och saknaden; imorgon ses vi. Åh, kan jag tänka nu, om jag vetat så skulle jag tagit Alma i bilen, just den där kvällen när saknaden efter Alfons och Christian rev som mest, kört den fånigt korta med ändå så långa vägen till dom i Lund. Allt för att se andetag, höra sovljud, röra varmben över svalt kvällstäcke, smaka samtalet med honom, luktat på hans kala hjässa och fått hålla honom intill på vägen mellan sjukhussängen och toaletten. Jag skulle räknat stegen, tagit ett extra.

Vi stod för varandra. Uppriktigt och sällan kuvat. Vi hade kärleken. Vi hade kampen och framförallt: vi hade varandra.


Idag vacklar allt.

Alfons är död. Det är vårt värsta, och det kan jag bara ordlöst beskriva innebörden av.

Christian och jag försöker väva ett nytt slags liv tillsammans och just nu kan jag bara önska att det blir en lagom mjuk och varm filt som vi kan lägga om varandra, tillsammans hålla oss varma inom och med inslag av guldtrådar.


Catarina



Med utsikt utanför vardagsrumsfönster. Senhöst i Sätaröd. Oktober 2009.