alfons

Igår promenerade vi ner till Alfons. Vi gick längs med gamla järnvägen och båda barnen fick åka vagn. Det blev fint väder och vi hade packat med lite fika och muta i form av banan.


Alma-Lee fick äta sitt lördagsgodis på vägen ner och valde nogrannt ut tre bitar till Alfons också.


Vi stannade på järnvägsbron för att läsa tidning och kasta stenar i vattnet. Det är ett sådant lugn längs med järnvägen. Så få bilar, människor och hus. Destomer natur, lugn och ro. Jag går med nöje de nästan sex kilometerna till Alfons istället för att köra bil. Dessutom kommer vi ut och gör någonting, hittar svamp och massor med björnbär.


Väl framme hos Alfons hittade vi en ny liten sjörövargubbe på plats. Tack Jennie och Magnus för den. Alfons hade säkert tyckt om den. Vi planterade om och gjorde fint. Efter allt regnande så blir allt väldigt jordigt.

Alfons plats innan omplanteringen, fortfarande något upphöjd.


Alfons plats efter omplanteringen och borttagning av jord.

Jag har fått förlika mig med att vi måste så gräs där jorden syns nu. Förlika mig med tanken på att de kommer att köra med en gräsklippare där han ligger begravd. Som om det vore vilket gräs som helst. Det är ett öppet sår inom mig och för mig har det såret hela tiden symboliserats i form av den nakna jorden hos Alfons. 
Men nu ska där växa gräs. Han gillade ju gräs. Jag älskar gräs. Jag ska ligga där hos honom när såret blöder som värst. Då är jag som närmast honom.



Catarina  

Hela dagen och kvällen igår bakade och planerade vi. Vi bakade bröd, kardemummakaka, glutenfri baguette och kärleksmums. Vi klippte och klistrade ihop bilder och text om Alma-Lee och hennes namn. På baksidan skrev vi en kort tack-text till de som skulle komma till kalaset och hennes två år försenade namngivningsceremoni. Vi köpte rosa smultronvin och packade upp de resterande sjörövartallrikarna efter Alfons avskedsfest den 22 mars; de ska ju användas.

Så kom dagen. Dagen började med en enorm stark saknad. Alla tankar blev till "jag vill inte, jag tänker inte, jag kan inte". Inte idag. Kalaset får bli en annan dag. En annan dag, när Alfons är här, för idag tänker jag inte göra någonting om inte han är med. Alla känslorna höll fullständigt att ta sig över mitt förstånd. Aldrig hittills har saknaden varit så enorm. Aldrig tidigare har jag behövt dig som idag Alfons. Idag var också första gången som Alma-Lee bestämt satte ner foten: Alfons är inte i mitt halsband eller i mitt hjärta. Alfons ska komma till mitt kalas idag. Jo, det ska han faktiskt! Utan trots. Bestämt. Sorgligt. Mest var jag nog rädd för att Alma-Lee inte skulle orka. Det inser jag nu ikväll.

Dagen blev blöt av gråt och mitt inre stelt utan den förlösande gråten efter vännerna och släktingarna kommit. Med ens blev jag varse om deras saknad. Om tomheten de måste känna; att komma hit utan att få möta Alfons. Och ni fina nya vänner. Vilken oändlig glädje det hade varit att få se er lära känna Alfons. Han var så otroligt klok och fin. Det är en sorg att ni aldrig kommer att få höra hans röst eller få se honom dra sin hand över en av sina systrars kinder, ge en napp till tröst eller visa att han kan något nytt. Den sorgen gör så ont. Och till er andra kan jag bara säga att det är skönt att ni också kan känna den smärtan, sorgen och saknaden. Så att ni vet lite hur det är för mig. Så att jag inte helt ensam måste vandra genom dagar och nätter.

Sen hände det jag inte trodde kunde hända idag: det blev bra! Alma-Lees gråt lade sig och hon lekte, skrattade och blåste ut ljus.

Tack för att ni alla kom. Tack för att dagen avslutades på ett lugnt sätt. Bara ett stort tack.

Mamma. Nu sover Alma-Lee i klänningen du sydde till henne. Hon sa till mig att hon kunde ha den både inatt och imorron. Det var bara att hålla med!

Catarina



Alma-Lee i mormorsydd klänning med såpbubblemaskin från farmor och farfar.



Alma-Lee stel inför namngivningen i smultronvin. Jag talar och det uppskattas av mannen...



Alma sover... Trött somnade hon 21.30... Godnatt.

Två år har gått sen den där varma, alldeles ovanligt vackra, dagen då vi fick veta om att Alfons hade en tumör i magen. Alldeles ovanligt vacker var den, för så är ju de dagar som är som sorgligast. Då, när man ser saker lite annorlunda. Annorlunda ja. Overkligt och rysligt isande. Detta är min sanning. En sanning jag inte kan sluta läsa och lägga åt sidan.

Tankar och händelser:

Våren 2005.
Alfons har fortfarande kvar sin stora bebismage. (Det ska väl växa bort ungefär i denna åldern?) På dagis somnar Alfons ofta under lunchen, vid bordet. Han är himla trött. Personalen och vi skojar om att han inte sover tillräckligt hemma. Jag vet att han sover gott, bortsett från de skräcknätter som han vaknar och bara skriker. Har han ont? Nattskräck, tror min mamma; han har ju alltid varit ganska tidig, även om det ofta inte kommer förren i 4-årsåldern. Han svettas mycket. Sover i bara blöjan och med fönstet lite öppet. Ofta är han kall över hela kroppen men ändå fuktig och blöt. Frukosten är ofta svår och jobbig. Det leder nästan alltid till att vi blir sena till dagis eller att vi blir ovänner. Jag tjatar på honom att han måste äta någonting iallafall. Vet inte att det är den växande tumören i hans lilla mage som är roten till hans morgonillamående. Enstaka, ändå mer och mer förekommande, morgnar så kräks han vid frukostbordet. Det resulterar i att han får vara hemma från dagis. Under dagen så mår han bra. Inget mer kräk. Ingen feber. Inget "allmänt sjukdomstillstånd". Resten av dagen mår han bra.
Jag rådfrågar vår bvc-Lotta och hennes ord lugnar för stunden.

I min värld finns ingen cancer.

6 juli 2005.
Morgon.
Jag håller på att duka fram en sen frukost. Klockan är efter nio på morgonen och Alma-Lee har precis vaknat. Alfons sover fortfarande. Han är väl trött efter gårdagen på Zoo, Alma-Lees ettårsdag. Jag går i tankar om Alfons. Tröttheten har blivit mer och mer tydlig, liksom svettningarna. Igår ramlade han flera gånger och slog sig ordentligt. Han var så trött och ledsen. Jag funderar över varför han inte kan springa så fort, att han ofta ramlar eller snubblar. Är det övergående. Kommer det också senare? En bättre balans?
Så ropar Christian på mig inifrån barnens rum, Alfons har ont i magen. Jag blir irriterad; jag vill äta nu. Vad är det nu då, tänker jag. Förstoppning igen? Det har kommit och gått i mer än ett års tid nu.
Jag möter Christian i dörröppningen med Alfons i famnen. Han är ledsen och Christian berättar att "nu har han så ont i magen att han inte ens kan räta ut benen". Min irritation går över gränsen och jag bestämmer direkt att "nu får det väl ändå vara bra, nu åker jag till barnakuten och kommer inte hem igen förren de kan hjälpa honom med förstoppningen".

I min värld finns ingen cancer.

Förmiddag och lunch.
Framme på barnakuten, som vi besökt flitigt hela våren, är Alfons bra igen. Jag frågar om han har ont i magen och har försäkrar mig att det är helt borta. Detta är första gången jag ber honom att komma och sitta still i mitt knä. Jag ber honom att sluta vara glad och leka. Jag känner på mig att det är någonting. Jag vet att det är något de måste hjälpa oss med.

I min värld finns ingen cancer.

De kommer fram till förstoppning. "Det är mycket avföring i tarmen. Den är hård och det sitter hela vägen upp vid revbenen." Jag inbillar mig en Alfons med stomipåse. Jag tänker att förstoppningen har förstört tarmen.
Han blir inskriven på utredningsavdelningen två trappor upp. Vi tar hissen upp. Alfons får lavemang. Det ger inget resultat. Vi tar hissen ner. Cyklar hem. Vi ska vara tillbaka imorgonbitti för ännu ett lavemang.

I min värld finns ingen cancer.

7 juli 2005.
Strax innan lunch.
Telefonen ringer och jag svarar. Det är Christian och han berättar om Alfons; nytt lavemang men ändå inget resultat. De ska göra ett ultraljud över magen och jag suckar av lättnad. Jag tänker att "nu kommer dom att se".
Jag återgår till min nyinköpta bok: "Ro utan åror." Jag läser och Alma-Lee ligger och vilar middag. Jag väntar inte på att telefonen ska ringa. Jag väntar på att Christian och Alfons ska komma hem så att vi kan äta lunch och senare gå till Folkets Park för att åka karuseller. Läser och väntar. Väntar och läser i ungefär 40 minuter innan telefonen ringer. Det är Christian. Orden är suddiga: Alfons har en stor tumör i magen. Det är sant. Är det sant? Jag blir förbannad på honom. Jag säger åt honom att "sån´t skämtar man inte om, det var faktiskt inte roligt". Det är is i kroppen. Jag är kall. Jag fryser. Min kropp börjar okontrollerat skaka och jag tänker att det är bra att Alma-Lee sover eftersom jag inte skulle kunna hålla henne. Mina händer domnar. Jag mår illa. När vi lagt på kräks jag på golvet. Först en gång. Så igen och en tredje gång. Jag är yr. Hungrig. Förvirrad.
Vi bestämmer att jag måste komma. Läkarna vill ha ett möte med oss någon gång under eftermiddagen. Jag ringer mamma och ber henne komma ner; hon kan komma först vid 17-tiden. Mikael och Rakel kommer efter mitt samtal dit. De möter upp på sjukhuset. Jag vet inte hur länge jag då varit där.

Dagen blir lång. Vi blir informerade och ger information. Alla är trötta och förvirrade.

I min värld tar de bort tumören så att vi kan få åka hem igen. Sådär hokos-pokos.

I min värld finns ingen cancer.



Catarina