Lördagen den 29 september. Om höstregn hos Alfons.
Löven har börjat falla på graven. Idag blandades de tre lyktornas ljussken med de fallna brandgula lövens färg. Tillsammans med en regngrå himmel över mig så kändes det som om naturen äntligen förstod min sorg. Det kändes med ens som om det alltid varit meningen att stenen med Alfons namn skulle vara där och ingen annanstans. Som om att jag har gått till Alfons grav varje höst. Jag hade, trots försök, svårt att minnas hur den såg ut när den låg hemma vid huset. Jag vet att jag vet hur det var, men kunde ändå inte minnas. Ibland förvånas jag över hur stark min överlevnadsinstinkt är.
Jag tycker om att komma till Alfons grav. Oftast så kan jag inte förmå mig att ta in att han verkligen ligger i jorden under mina fötter. Jag sitter och pratar lite med honom och gör lite fint. Stryker min hand över jorden, på samma sätt som jag stryker min hand genom håret på Alma-Lee och Vera. Samma hand. Samma mamma. Samma jag.
Nu öser regnet ner hos oss. Det blåser hårt. Brasan är tänd och jag bestämmer mig för att avsluta fredagskvällen som blivit lördag. Jag går och lägger mig, sluter ögonen och låtsas att Alfons skulle kunna ligga intill mig och lyssna till smattrade regn mot rutan. Befriad från allt. Tillsammans här med mig.
Catarina
Fredagen den 28 september. Om respekt.
Jag vill få sagt att alla inlägg och bilder på vår blogg ska stanna här. Jag vill att ni alla som läser visar respekt för den text vi skriver och de bilder vi visar, genom att inte kopiera den vidare till egna sidor. Man får istället hänvisa till vår sida. Jag ber er som kopierat bilder och text från oss, att vara snälla att ta bort det. Tack.
Catarina
Torsdagen den 27 september. Om Vera.
Vera som nyfödd och Vera som ettåring:
25 september 2007 klockan 06.10: Vera vaknar tidigt och vi inser att det är bara att gå upp och sjunga på en gång. Hon blir väldigt överraskad och vad inte riktigt vad hon ska göra. Alma-Lee hjälper henne. 
25 september 2006 klockan 07.41: Liten nyfödd Vera. Finaste Veran i hela världen.
Frukost 2007: Vera väljer att äta mammas Risifrutti. Sen blev det kanelgiffel. 
2006, klockan 08.01: Veras allra första frukost. 
2007, förmiddag i Skånes djurpark: Vera invid glasrutan där man kan spana på uttern.
Klockan 09.13 2006: Vera träffar Alfons för första gången.
Klockan 16.30 2006: Vera träffar Alma-Lee för första gången. 
Eftermiddag 2007: Vera äter sin första tårta.
Sen somnade Vera och Alma-Lee gott och sov hela natten fram till sju på morgonen.
Vi tog en lugn dag tillsammans och firade Vera genom att åka till Skånes djurpark i ösregnet. Dagen var blandad, ingen var på speciellt gott humör, men vi gjorde dagen så bra vi orkade. Vi var nere hos Alfons en kort sväng och berättade om alla djuren som vi sett.
Vi är stolta över vår ettåring, hon stapplar omkring hela tiden och säger mamamamamamamama.
Catarina
Måndagen den 24 september. Om vår dag.
Alfons hand ritade jag av sista natten på sjukhuset, natten till den 21 februari i år. Alfons namnteckning är sen oktober förra året. Jag fick skriva bokstaven "s" eftersom han tyckte att det var lite svårt. Hjärtat var en tydlig beställning från Alma-Lee, så den symboliserar syskonens kärlek.
Vi är jätteglada att vi kunde få stenen på det sätt vi önskade och det är med både glädje och sorg jag minns honom hänga över den invid huset i hemmet i Sätaröd.
Alfons, jag saknar dig. Jag älskar dig. Imorgon fyller Vera ett år och det känns fel att du inte är här för att sjunga för henne. Idag gick hon fram och tillbaka hos dig. Vi älskar dig.
Stenen som den kom på lastbilen. Det skulle Alfons tyckt om. Kanske lite fräsigt vá?
Stenen är fint rund på baksidan. Finast.
Alma-Lee visar upp stenen som kommit på plats.
Catarina
Söndagen den 23 september. Om behov. Om minnen.
Idag behöver jag levande minnen:
Alfons hade ont. Det gjorde ont bara vi rörde honom denna dagen. Jag minns inte datumet för bilden, men det var bara runt veckan före Veras ankomst. Han hade fått första cellgiftskuren och håret skulle snart vara på väg att falla av. Han sov nästan hela dagarna och morfingränserna tänjdes kontinuerligt.
Alfons bad oss ofta om att massera honom på ryggen. Vi strök med varma händer över ryggen där tumören växte. Det var allt vi kunde göra för att lindra. Stryka, prata lågt och viska glada minnen om vårt liv i hans öra. Ofta somnade han till det och det känns bra idag.
Viska "du är den finaste som finns". Trött och ömsom förtvivlad mamma som trotsar värkande rygg och värkande förvärkar. Jag ställde mig i olika positioner utifrån det som kändes bäst för Alfons. Jag orkade mycket och den styrkan finns fortfarande. Jag gör allt för mina barn.
Så orkade Alfons trotsa smärtor och cancer; igelkottsjakt i stan vid midnatt.
Självklart orkade han också ta en sväng inom lekterapin för att titta på pappa när han lekte med dinosaurierna.
Sen somnade han gott. Faktiskt. Under sitt eget täcke på sjukhuset.
Catarina
Måndagen den 17 september. Om p-piller. Om barn.
Nu till fina bilder på fina barn.
Vera undrar när bullarna är klara.
Lilltjejen har kommit på att det är roligt att ta sig fram på detta sättet. Bara att vicka lite fram och tillbaka.
Mamman och pappan tycker att det ser lite farligt ut, medan storasyster gärna uppmuntrar.
Och för spänningens skull så kan lilltjejen även stå på ett ben i vagnen med fyra hjul. Huvaligen.
Finaste Alma-Lee i allvarlig stund, talande med sin moster Malin.
Catarina
Söndagen den 16 september. Om skön söndag med piratminne vilande i hjärtat.
Idag ska vi bara vara hemma och gå och dra. Christian jobbade onsdag, torsdag och fredag så vi njuter idag av att bara vara. Sen kör vi förståss till Alfons. Sen, i eftermiddag.
Jag ska sätta en brasa i kaminen och njuta av vårt fina hus. Förmodligen baka lite; en god hobby.
Det känns väldigt skönt idag.
Catarina
Tre sjörövarungar i november 2006.
Lördagen den 15 september. Om lillebror Tobbe.
Operationen gick som planerat och Tobbe mår medicinskt bra. Det innebär att han mår jättedåligt och har väldigt ont, men att han kan röra armar och ben, prata och se. Det kommer ganska kort och lite information eftersom mamma är bunden där, men jag har fattat det mesta som att det är förhållandevis bra. Igår hade han tio anfall under dagen, men de ska tydligen inte vara kopplade till operationen. Tiden får utvisa hur det kommer att bli. Läget med anfallen kan komma att ändras. Det känns bra på det hela taget.
Jag längtar efter att få komma hem till honom och se honom bra. Hela tiden, utan otäcka anfall.
Catarina
Torsdagen den 13 september. Om min älskade lillebror.
Vi älskar dig. Vi finns hos dig när du behöver. Jävla sjukdom.
Alma-Lee och Tobbe. Juli 2007.
Catarina
Tisdagen den 11 september. Om Vera.
Nu kan Vera gå både med storasysters hjälp och ensam. Hon stapplar fram och ser så stor ut. Alma-Lee är stolt men emellanåt så tycker hon att lillasyster är störig som tar tag i henne för att resa sig. Precis så som relationen var mellan Alfons och Alma-Lee.
Snart fyller Vera-banan ett år. Det känns ju som igår men ändå som ett annat liv. Ett liv med tre fina barn. Levande.
Ikväll är kontrasterna stora och svåra.
Catarina
Lördagen den 8 september. Om inom mig.
Jag känner mig oerhört trött och ledsen. Inom mig. Jag är tappad på mina vanliga känslor och har långt till både hjärlighet och innerlighet. Inom mig. Jag känner mig lite kall och känner mycket lite igen mig själv. Utåt är det nog ganska bra. Men jag tappar både minne och leende.
Jag hoppas att det snart går att leva med och blir till en ny erfaranhet inom mig.
Catarina
Söndagen den 2 september. Om Alfons dag. 1/2 år utan Alfons.
"Godmorron Alfons, vet du att det är morron nu?
Alfons skakar på huvudet till svar.
"Vet du vad det är för dag idag?"
Alfons skakar på huvudet.
"Idag är det fredag."
Alfons nickar.
"Och vet du vad jag ska göra ikväll?"
Alfons skakar på huvudet.
"Ikväll så ska jag bära ner dig till soffan och så ska vi ha myskväll, vill du det?"
Alfons nickar.
Ungefär 45 minuter senare ligger Alfons i vår famn och tar sitt sista andetag. Han andas lungt in, men aldrig ut igen. Vi gör honom iordning och läser sagor för honom, gråter hos och ligger brevid honom. Flera gånger stoppar jag om honom lite extra; han känns så kall. Så kommer jag på att han är död. Så nytt detta var. Så nytt det fortfarande känns. Under ett par avsatta timmar fram på eftermiddagen kommer den närmaste familjen och två vänner. De sitter hos honom. Tar honom för den Alfons han är. Visar honom respekt i det stora helvete han fick utstå. Sörjer och förtvivlar över att han inte fick vinna. Förbannar cancern till dess att någon kommer på att "nu är den ju äntligen död!".
Söndagen den 2 september 2007.
Jag gjorde fint hos Alfons igårkväll; tände nya ljus medan Christian läste Barabapapas Vinter för alla tre barnen.
Det känns skönt att veta att det är fint där idag. Jag undrar så hur han ser ut nu, om han torkar eller ruttnar. Jag vill veta, samtidigt som jag har ro med att veta hur han såg ut den sista gången jag såg honom den 22 mars.
Jag saknar honom så att det bedövar mig. Det finns inga ord för den saknaden och smärtan.
Idag ska vi åka hem till nyfunna vänner, leka och äta Tacos. Tacos, Alfons. Alfons, tacos.
Jag avslutar med en tacos-Alfons och en höggravid mamma, juli 2006. En bra minnesbild, bland de alla de svåra.
Catarina