Alfons 18-årsdag
Alfons elva år
G R A T T I S
Måndagen den 20 februari 2012
I takt med förlorande kilo rann också - sakta men säkert - tron på livet ur mig. Dagarna blev veckor, tappade kilon, veckor blev månader och tvånget om jul kom obönhörligen närmare. Yrsel och matthet. Genomliden jul blev nytt år och influensan kramade sitt grepp om mig och barnen. Fyrtio graders feber - dag ut och dag in.
Så, efter tretton förlorade kilon - kom en strimma ljus, lite matlust, lite mindre ångest, ingen feber och en genom en ofylld reservplats till det efterlängtade sjuksköterskeprogrammet - ett jobb. Och ett till, samma kväll. Demensboende nu och jag firar första maj med arbete på neonatal i Lund. En strimma ljus. Likt det om våren.
Och barnen. Jag älskar dem så - genom allt som de är. Och min nya storfamilj - älskade J. och hans tre barn, de är kärleken och tillsammans bygger vi långsamt och grundligt en ny tid, ett nytt liv att dela och ta hand om. Allt är enkelt och allt är svårt.
Alma-Lee, januari 2012. Till sommaren fyller hon åtta år. 
Allhelgona 2011 hos Alfons. Jag och Lykke.
Finaste mötet, varmaste, med älskade vännen Gunilla (i Dalom!). Hösten 2011.
Vera - hösten 2011.
Höst i Lund. Vera, Lykke och Alma-Lee. 2011
Alma-Lee med cellon. 2011.
Min kärlek. 
Systerskap - Vera och Lykke. Sommaren 2011.
Vera och Emmy. Två niondelar av vår nya storfamilj. Svampskogen 2011.
Torsdagen den 25 augusti. Om förändringar.
Alfons i vardagen - juni 2006.
*
Tystnaden tog vid och genom den lärde mig ett nytt sätt att leva. Leva för mig och mina barn. Mycket kom emellan - sorg, död, brist. Brist på lust, hopp, längtan och även kärlek. Det går inte att förutan nu se, att en stor del av mig dog tillsammans med Alfons, för snart fyra och ett halvt år sedan.
Tiden går - tiden står still.
Någonstans på vägen tog också vi slut - jag och Christian. Det har snart gått ett halvt år, och hos så många anda i vår situation, så tog kampen och orken slut.
*
Idag har jag funnit en ny kärlek. Den och kärleken till mina barn är som ett beständigt berg att vila på.
Vi lever på nytt och det är bra.
*
Idag har det gått fem år sedan beskedet om Alfons återfall. Dagen då slutet började. Saknaden går fortfarande inte att klä i ord.
Idag är också en fin dag, där jag har hämtat hem Alma-Lees första cello. På måndag börjar den första lektionen och hon är stolt, så stolt.
Vera går sitt sista år på dagis och är en redan en konstnär på riktigt. Hon har ett sinne för humor och glädjen med henne är genomträngande.
Lykke är inte så liten längre, när hon nu har slutat både med blöja, välling och napp. Tre år fyllde hon alldeles precis. Tre år.
Tiden går - tiden står still.
*
Jag och stora Lykke 3 år - juli 2011.
Vera, Alma-Lee och Lykke. Juli 2011 på brösarps backar.
Catarina
Söndagen den 12 juni 2011. Alfons nioårsdag.
Alfons.
Jag låtsas, precis som i sagorna, att jag firar dig idag.
Det var så länge sen vi fick glädjen att utbringa ett
GRATTIS ALFONS
så-
idag lever jag i sagan.
Vi älskar dig finaste ungen!
Vi ses på de sju haven och som dödens erövrare
i sagoskogarna.
Mamma
och
din familj.
Onsdagen den 13 april. Om tisdagen den 15 mars 2007. Sorgens otid.
Det är minnesstund i kapellet i Kristianstad. Tretton dagar utan Alfons, och vi ska få röra vid honom, för att återigen förstå det som är ofattbart. Vi öppnar dörren till rummet och på en bår, intill kistan, kan jag skymta konturerna av barnkropp under det vita skynket. Inom mig finns en längtan efter återseende och jag bär stegen mot honom. Tyst. Tungt.
På höften bär jag Vera som hunnit bli sex månader.
Jag möter Alfons insjunkna ögon och smärtan kommer obönhörligen. Jag synar varje del av hans kropp, på samma sätt som jag vid förlossningen räknade varje litet kärleksfinger.
Nu är fingrarna stela, kalla och med en färg mellan hud och grå.
Jag faller hos dig, älskade barn, och dör över dig. Dör du så dör jag. Du dog och jag är med dig.
Obönhörligen.
Barnen klappar med sina små varma händer över hans kalla kind. Sen knäpper vi halsbandet runt hans hals. Det är fint. Alfons är fin.
Krokusarna, plockade av Alma-Lee till Alfons, vissnar i bilens baksäte; glömda.
Onsdagen den 2 mars. Fyra år.
Kära älskade barn.
År ut och år in, av
saknad
längtan
efter dig.
Sorgen vilar aldrig.
12 juni 2002
-
2 mars 2007
Vi älskar dig
bortom allt.
Lykke
Vera
Alma-Lee
Mamma
Pappa
Tisdagen den 1 mars. Om vår.
Vårmånadens första dag går smärtsamt till ända, och
blir till den morgondag som väntas, med
fyra år av den största förlust.
Älskade Alfons
jag hoppas så,
att vi en dag ses på det stormande och
undermärkligt fräsiga havet.
Då ska jag hålla dig i min famn och aldrig, aldrig släppa dig igen.
♥
Mamma
Måndagen den 21 februari. Om väntan.
Det har gått fyra år.
Fyra år sedan vi vaknade den allra sista morgonen på sjukhuset i Lund, där livet skulle ha räddats.
Jag minns sängen som stod rakt ut i rummet, och jag minns speciellt de långa, hopplösa kramar från sjukhusets personal. Vad hade vi gjort utan deras vänlighet och deras kamp, för oss?
Jag minns snön som föll och hur kallt vårt stenhus var när vi kom hem; äntligen efter nitton månader utan svar.
Jag minns ljuden av oregelbundna andetag i takt till morfinpumpen under huvudkudden. Jag kan förnimma Alfons hud och hans doft. All snö. All den dova snö som föll och fortsatte att falla.
Ännu finns sorgen och saknaden som djupa fåror i mig. Ingen kan ana vad den gör.
Om sorg.
Sorg är att lämna. Att ha vandrat mer än halva vägen hem, i ösregn en sen eftermiddag, på en väg utan skydd längsmed. Det finns ingen väg tillbaka, bara en svag vetskap om att jag, genomblöt huttrande i den stundande skymningen, nöds komma hem. Leran kletar runt mina fötter där vätan trängt undan svetten. Ruggig kuvar jag mig för att hålla värmen; för att nå hem. Stegen släpas svårt och låren bränner varje gång benen lyfts till en ny rörelse framåt. Kläderna kliar mot huden, dryper i regnet, iskalla, tunga, blöta. Håret strömmar vatten och min blick når inte framför förmågan att se.
Ett vet jag: Stannar jag så dör jag.
Catarina
Älskade ungen min. Som jag fattas dig.
Onsdagen den 12 januari. Om boken.
Så, äntligen, kan jag nu skriva att första delen, med tjugo kapitel och 103 sidor av min bok, är klara! Jag har delat in boken i två delar, utan att avslöja på vilket sätt, och det är med en stark känsla av tomhet och fullkomlighet som jag går och lägger mig.
Tack för ert stöd.
Catarina.
Tisdagen den 28 december. Om jul.
Nej, denna jul blev inte bedövande svår att fira. Inte ens svår, utan mer som en stilla glädje vilken fick chansen att borra sig in i kroppen. Det blev en glädje att vara tillsammans med barnen, att de alla fick plats, först Alfons och sen vi - hemma.
Jag bjuder på en glimt av vår jul 2010. Och vi tackar Alfons för snön.
Catarina
Snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. Lykke liten i snögångar hos morbor Mikael.
Jul hos Alfons. -14 grader och barnen grät genom kylan.
Vi gjorde en snöborg till Alfons och placerade ljus runtom som vi grävde ner som små snölyktor.
I mitten placerade vi ett hjärta med fem rosor, mossa och vita liljor, precis som Alfons skulle ha tyckt om.
Det var vår julklapp till honom. Vi älskar och saknar honom, men det är lite lättare nu.
2010-12-24
Ett ljus för Alfons. Av saknad. Av kärlek. Julafton, strax före Kalle Anka.
Tokiga julungar. Alma-Lee som kan titta i kors, Lykke som hela tiden satt och sa God Jul, med stavelserna längst fram i munnen. Och Vera - ständig Lucia...
Från tokungar till finungar. Älsklingsungar, julafton 2010.
Julfamilj 2010. Fint, lugnt och med glädje.
Vackra Alma-Lee. 
Förtrollande Vera.
Förunderliga Lykke-smykke.
JULKLAPPAR!!!
God fortsättning till er alla.
Tisdagen den 22 december. Julbrev.
Då, när du hade dina nya fina bruna sammetsbyxor, med den rosa kaninen på.
Och den nya röd- och brunrandiga tröjan.
Jag minns.
Utan hår. Med kortisonsvullna leende kinder.
Och hur du ska komma att fattas.
Skulle.
Ska.
Gör.
Jag undrar hur det skulle vara, nu, med dig här.
Överlevande.
Frisk.
Längtansfull.
Längtansjul.
Ett är evigt - kärleken.
Min till dig.
Mamma
Söndagen den 19 december. Om examen.
Åter en natt med snöfall och nu är det nästan så som de sista dagarna i Alfons liv. Lagom till jul. Och det fortsätter att snöa. Barnens glädje är redan stor, och inom mig finns det en hoppfull jullåga. Allt känns lugnt, och snön gör sitt.
Om två dagar tar jag examen som Undersköterska. Jag har, med bravur, klarat alla de kurser jag anmälde mig till för snart ett och ett halvt år sen. Då, var det en tid, då min kalender krävde stora luckor för att ens orka tänka. Nu, har jag lärt mig sätta stopp när orken tryter, men även att ha lektioner och praktik varvat. Jag tänker att det är framsteg när tillståndet har varit levande död.
Jag gjorde 6 veckors praktik i höstas, på KK-Gynavdelningen i Kristianstad. Personalen där finns bara att skryta om och vilket arbete de utför! Jag trivdes väldigt väl och vet ännu mer nu, att jag har valt rätt väg att gå.
Året som följer kommer jag att ägna åt studier på distans, för att nästa vår - äntligen - börja läsa till sjuksköterska! Jag är så stolt och tillfreds med att denna första tid med studier har gått vägen.
Så, om det finns någon som tillsammans med mig vill fira livet och upprättelse, så skulle jag vilja uppmana till att skänka pengar i Alfons namn, till barncancerfonden. Det ska jag göra - nu.
Till minne av Alfons Löv - följ länken:
http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Till-minne-av-Alfons-Lov/
Catarina
Jag vill gärna visa, finasta ungarna på muséet i Malmö en kylig novemberdag:
Möte med vildsvin. Lykke, jag, Alma-Lee och Vera.
Finaste Lykke och Vera.
Och lite blandade höst-/vinterbilder från Sätaröd:
Alma-Lee, stora skoltjejen, pratar allvar med sin pappa.
En bild på min lillebror Tobbe med Vera i famnen, dagen då vi fick veta att hans chanser till bot från epelpsin har nått vägs ände. Han kommer inte att bli frisk. Vi är ledsna för din skull Tobbe, men du är världens kämpe!
Så, en bild på vår värpande, och hittills enda, höna. Hon kommer in ibland för att äta lite extra god mat tillsammans med katterna. Egentligen tror hon nog att hon är en katt. Ibland en papegoja. Hon heter Amanda, efter den ständiga Amande Jenssen.
Snöunder i Kristianstad. Vi är på julskyltning! Barnen och Christian.
Mamman och barnen. Vi älskar snö!!!
Tisdagen den 7 december. Om ljus.
Det finns ord för att beskiva sorg. Nu, efter snart fyra år utan Alfons, hittar jag orden. Nu kan jag känna vad sorgen gör och hur saknaden utmanar livets självklarhet. Det inte klokt hur livet bara fortsätter och fortsätter. Det är faktiskt ohyggligt svårt att leva utan Alfons. Stundtals. För jag har vant mig, men det är bara för att jag måste. Och hur blir man, som människa, när man dag ut och dag in tvingas att stå emot det man inte vill. När det handlar om liv, ett barn, en Alfons?
Tack snälla ni, som fortfarande läser vår blogg och delar med er av era tankar och ord. Fortfarande är ni viktiga som en länk till den "normala" världen. Nya som gamla. Jag blir alltid lika berörd! Tack!
Mina sorgeord:
Och det är just så, när
sorgen får fäste inuti, får
ryggen att långsamt krökas, får
bröstkorgen att fyllas, av
tomhet, får
lungorna att trängas om plats, ger
luften svärta.
Bara blyertspennans
sylvassa spets, kan
skriva små hål
i sorgen.
Då och då, som
en slags längtan, efter
frihet.
Catarina
Tisdagen den 9 november. Prolog
Ibland behöver orden vila, för att åter hitta känslan av det där som gör att det inte längre är som det var.
Nu har orden och känslan omfamnat varandra och bildat prolog i min bok.
Jag överlämnar den till er för reaktion.
Catarina
Utan oss.
Morgonen kommer, som den alltid gjort. I den klamrar jag mig fast, letar upp detaljer som brukade fylla en frisk vardag. Utan att lyfta, sträcker jag ut mina armar, men faller alltid lika handlöst som vore jag utan bakgrund.
Kroppen skriker tyst med ett bultande huvud och värkande axlar, när jag reser mig ur sängen. Jag ser ner, samma fötter, samma golv som när Alfons andades här, bara för åtta dagar sen. Åtta dagar. Nio dagar, tio, de ska alltid komma och gå. Alltid utan.
Jag går in på Alfons och Almas rum. Det är tomt. Tyst. Sängarna står nära varandra och böckerna håller andan i bokhyllan mittemot. Bilderna på barnen, tavlorna som de själva valt på Ikea, alla klistermärken med dinosaurier på som sitter på den röda byrån mellan sängarna. Allt är rent, allt är tomt, allt är tyst.
Jag lägger mig i Alfons säng. Jag kramar hans kudde i fosterställning. Jag luktar hårt och räknar dagarna sen Alfons låg på den. Det har gått mer än en månad. Örngottet är nytvättat och luktar syren. Ingen ingrodd lukt kvar, bara rent. Ögonen letar efter Alfons spår i rummet, något han har gjort, som jag aldrig hann upptäcka innan han dog:
Allt är tomt.
