alfons

Alma har fått öroninflamation, så pappa och Alma har tillbringat ett par timmar på barnakuten som ligger på bottenplanet av BUS. Skönt att inte ha så långt och gå. Sjukhusapoteket hade dock inte öppet en lördag så vi fick gå lite längre ner på stan och hämta ut kåvepenin. För er som inte vet så smakar det pekka och ska drickas, får ej blandas med något, och är väldigt klibbigt. Men jag fick ett nytt råd på apoteket idag, ge glass innan man ger kåvepeninet, så smakar det mindre äckligt. Det fungerade ganska bra. Alvedonen gillar hon, så den drack hon själv. Nu sover Alma gott på vårt rum i Hamburger-huset (som sponsrats av en hamburgerkedja, tänker inte nämna vilken, men sköna sängar är här iallafall).

Alfons och Catarina sover på avdelningen i natt. Alfons sover mycket och är väldigt trött efter operationen. Så i natt vaknade han mitt i natten och var pigg, så då läste vi sagor och låg och pratade om operationen. Vi bestämde att vi skulle baka två pepparkakor med roliga mössor som vi ska ge till kirurgerna. Idag har Alfons ätit filmjölk med kanel och socker, vilket är det första riktiga målet mat sedan operationen (Piggelin har han också ätit, men det är inte ett mål mat utan det räknas som vätska). Han får än så länge bara äta flytande föda. I kväll kom också den befriande fisen! En viktig sak efter en operation, och alla sjuksystrarna och vi blev jätte glada. Under operationen så hade man hela "tarmpaketet" utanför kroppen för att komma till ordentligt, och det kan ta ett par dagar innan allt lägger sig på rätt plats igen. Den befriande fisen visar att magen och tarmarna är på väg att komma i gång igen.

Det har varit omtumlande dagar för vår familj. Med lite sömn, mycket väntan, stor anspänning och det börjar kännas i hela kroppen nu. Tiden hinner i fatt oss. Vi känner mer och mer glädje över att det gick så bra. Den första reaktionen i torsdags när vi fick veta resultatet av operationen, var mest lättnad och en väldig trötthet. Nu börjar vi fatta att han inte har någon stor tumör kvar i sin mage, det låter kanske konstigt men vi har levt med den tumören och varit väldigt fokuserade på den, så länge nu. Det känns overkligt att se bliderna från operationen när den ligger på en bricka med ett måttband framför. 

Tack alla, för alla fina kort och presenter till Alfons, han blir glad och tycker det är roligt att göra nya saker när han bara kan ligga i sängen.

Christian

Alfons visste direkt vad som skulle hända idag när han vaknade klockan kvart över sju.  Han grät hela tiden jag tvättade honom med hibiscrub i duschen imorse, och inte blev det bättre när jag tog fram den rena vita skjortan heller. Jag försökte trösta, men det han ville höra gick inte att lova. Sen bäddade jag ner honom i den renbäddade (åh, jag kan ibland bli tokig på att allt ska vara så rent hela tiden, det blir så opersonligt med alla dessa kliniska dofter...) sängen och la honom på den kudden som jag hade när jag var barn, och hans blåa tjocka filt. När han fick hålla handen i min armhåla blev han lugn.

Christian kom fem minuter innan det var dags att åka till op, och så fort han fick det lugnande dormicum i porten så blev han den där lille bus-Alfons igen. Då tyckte han att allt var roligt. Och så sa vi till honom att vi skulle gå och hälsa på dom där roliga människorna som har disktrasor på huvudet. (Narkosläkarna!!!)

Idag hade dom mössor med mumin på. Det tyckte Alfons om, bara så ni vet.

Han somnade till (som han då ville) att jag viskade "bajs" i hans öra (Malin, visst är det roligt med kiss.och-bajs-åldern?!?) och slickade honom på kinden!!! Han skrattade. Det var det han ville och så fick det bli! Han somnade jättelungt och skönt.

Ändå värker det i kroppen, det psykiska blir fysiskt.

Ändå letar de förbjudna tankarna upp mig och binder fast mig.

Ändå känns det bara som det bottenlösa hålet.

Det skriker, dunkar, rusar och värker i min kropp.

Jag vill vara honom nära nu, vill inte att han ska ligga där alldeles ensam.

Jag/vi skriver snart igen, så snart vi kan och orkar. Nu ska jag och Christian ta en promenad.

Vi har ätit lunch tillsammans i Ronald McDonald-huset där vi har ett rum nu; det är skönt.

Catarina

Ikväll låg jag brevid Alfons. Han fick ligga och somna i vår säng; det tycker han är extra mysigt. Vi låg och tittade på varandra när vi pratade, precis som vanligt, när jag upptäckte att han knappt har några ögonfransar kvar. Hans svarta, täta fransar har trillat en efter en utan att jag märkt. Har jag inte tittat in i hans ögon? Hur har jag inte kunnat märka? Har det nyss hänt? Men  bakom; samma Alfons. Samma bus-kille som övertygat säger att han inte kan somna innan sömnen på riktigt griper tag. Samma Alfons!

Nu väntar vi bara på operationen. På det nya livet.

Tack alla fantastiska människor, nära och kära, på ord, på starka viljor, på energiska tankar, på tron på barnalivet! På tron på Alfons.

Nästa gång vi skriver blir nog på fredag efter operationen. Eller när tiden finns.

Catarina