alfons

Sen dagen då Lykke föddes har den ena insikten efter den andra kommit. Det är meningen att just hon kom. Hon är ett fantastiskt barn, och jag kan inte se mig mätt på henne. Hon blir mer och mer lik Alfons för varje dag. Ibland tänker jag att det är så eftersom jag saknar Alfons, och då tar jag fram bilderna från sommaren för sex år sen, bara för att försäkra mig. Och visst är hon lik honom, såsom sina systrar, med den lite trubbiga näsan, "skalman-halsen" och det där sneda leendet. Hennes minspel liknar det Alfons hade; tydligt och bestämt.
Jag pratar med henne om Alfons, sjunger samma sånger som jag sjöng för både honom, Alma-Lee och Vera.
Jag hör Vera berätta om Asons och ser henne stolt visa den ännu ovetande och sovande lillasystern var han ligger begravd. Vera vet mycket och allt det berättar hon för Lykke. Vera säger min och mitt om allt, utom när hon pratar om Lykke; då säger hon mjukt och insiktsfullt: vår bebis mamma.
Alma-Lee sitter länge, länge hos henne och följer henne i grimaserna hon gör. Så tittar hon på mig och säger det är tur vi har henne mamma.

Det är tur för oss att vi har våra barn. Alla fyra.

Det är overkligt längesedan Alfons sprang i trappan, åt fil-med-kanel-och-socker till frukost, fick en lillasyster-tumör, badade i bassängen, bråkade om dinosaurierna på lekrummet, bad om eld i kaminen, åkte i bilen, ville till IKEA, ville något alls förresten, fick nål i porten eller bara kramade mig med sina händer djupt instuckna i mina armhålor.
Man ska inte begrava sitt barn. Man ska inte begrava sitt barn. MAN SKA INTE BEGRAVA SITT BARN!


Vi har själva sänkt ner kistan med Alfons kärleksfullt nerbäddad i,
Christian, jag, Tobbe och Darek. Vi sitter hos honom och väntar. Väntar till
dess att alla runt oss lagt sin hälsning till Alfons. Väntar på alla de blommor,
sjörövarpengar, sjörövarväskor, foton, nappar och vantar lagt sin skyddande
hand över vår pojkes döda kropp.
2007-03-22 klockan står still på 14.09.

Jag saknar sammanbitet. Det finns inga ord som skulle kunna förklara.

På tisdag är det två år sen vi gifte oss. Vi alla i vår lilla familj. Vi firar på IKEA, med middag och bara minnen från förr...


Kärleksringar på fingrar, sovande morfinpåverkat smärtansikte under böljande
äppelträd, den allra sista sensommaren. 26 augusti 2006. 



Vi tillsammans för alltid inom oss själva och varandra. 26/8 2006.


Blivande familjen Löv. 26/8 2006.

Ännu en gång: Tack till alla som var hos oss! Tack!

Catarina

Alfons och Alma-Lee på lekterapin, november eller december 2006. De två som tillsammans skulle erövra världen.

Nu går tiden fort. Jag famlar bland tankar, känslor, här och nu. De flesta tankar kretsar kring den kommande förlossningen och hur det ska bli att leva med tre barn som finns. Tre friska barn. Tre levande barn. Fyra barn.

Just nu är vi på semester på Almers Hus i Varberg, till barncancerfondens förtjänst. Här andas det ro och trygghet, men också förluster. Vi är fyra olika familjer som alla mist ett barn i cancer. Det är som om det sitter foton på alla väggarna med bilder över våra förlorade barn. Det är en ytterst påtaglig saknad. Jag hade inte riktigt förberett mig på att det skulle komma så mycket känslor och jag har just nu ganska svårt att reda i dem. Alfons fattas mig mer här än hemma.

Vi har ägnat dagarna till att koppla av, så mycket som det går att göra med två envisa barn. Vera har blivit ganska jobbig i sin trots, säger bara nähä till allt, och varvar det med sitt fantastiskt genomskärande illtjut. Och gud nåde den som inte går henne till mötes. Eller den som gör det för allt i världen. Nej, ingenting är rätt och ingenting är lätt med den där lilla, stora flickan.
Alma-Lee vet varför vi är här. Att det kanske inte är som en vanlig semester, en semester som man tillbringar tillsammans, hela familjen. Emellanåt vill hon bara åka hem, och hon vill till Alfons grav. Det är konstigt för henne att vara så långt borta från honom. Det gör mig hjärtskärande ledsen men jag finner, med eftertanke, ett lugn i att veta att hon faktiskt vet att han finns där i graven för henne. Hon vet var han är. Det har jag inte tänkt på, för hennes del, förut.

Mina tankar rymmer mer än Alfons död, mina barns vardag, den stora kärleken till Christian och det stundande mötet med den lilla nya. Mina tankar, min stora sorg och min oro finns sedan länge hos min syster som är svårt sjuk i anorexi. Det är en ohygglig sjukdom att stå vid sidan av, att inte kunna vara delaktig i eller göra något åt. Det är en kamp långt ifrån kampen om Alfons överlevnad.

Catarina

Alfons, min stora kille. Född den vackraste av dagar, den 12 juni 2002, klockan 19.27.

Imorgon är det sex år sedan du bestämde dig för att komma ut till oss. Vi hade väntat länge på dig och vi längtade efter dig. Jag visste då inget av det du som barn skulle komma att lära mig, bara genom det att du föddes. Du blev mitt och Christians mirakel. Från min varma trygga mage föddes du in i en gemenskap av händer som skyddade dig samtidigt som de lyfte dig för att du skulle få egna ben att stå på. Vi gav dig famn att räddas in i när världen runt dig blev för stor och skrämmande. Vi gav dig rum att växa i när nyfikenheten tog över. Du var ett barn. Första natten sov vi över på förlossningsavdelningen eftersom jag var så trött efter en 23 timmar lång förlossning. Vi turades om att ha dig sovande på våra bröst och du sov tryggt. Vi ammade, tittade och var förundrade över dig. Dagen efter så fick vi veta att det var ett stort åskväder över Malmö, din första natt ute i livet. Jag minns att jag tänkte på Ronja Rövardotter. Jag minns det som speciellt. Jag minns dig som speciell.

Så blev du ett år och vi tog med dig till Köpenhamn och Zoo. Du var bara intresserad av korna, och de hade vi lika gärna kunnat titta på hemma hos mormor på landet.

Din tvåårsdag firade vi med dina kusiner och vänner hemma i lägenheten. På din treårsdag hade vi sjörövarkalas och jag gjorde en tårta med en sjörövarskatt på.

En månad senare hade du cancer.

När du fyllde fyra bodde det en instängd drake i din kropp som vi inte visste något fortsatt om. Vi visste bara att detta kanske skulle komma att bli din sista födelsedag. Vi firade dig under äppelträden i trädgården, med alla som du ville ha runt dig. Det blev maskerad och grillning. Det blev iskallt bad i bassängen. Det blev fiskedamm och bål. Det blev kärleksfullt och du var glad. Det var perfekt.

Till din 5-årsdag önskade du dig en cykel. Vi pratade länge om den och som du längtade.

På din femårsdag samlades vi ett par meter över dig och åt din favorit; jordgubbstårta. Vi sjöng väl för dig, om jag inte minns fel, och vi grät. Vi grät. Du blev aldrig 5 år.

Imorgon, Alfons, skulle du fylla 6 år. Vi äter tårta med jordgubbar på efter tacosen. Vi gråter för dig. Vi gråter för oss.

Imorgon kommer jag att minnas första gången du låg på mitt bröst. Jag kommer att minnas känslan av dig som ny och varm, argt skrikande och full av liv. Du gav mig liv. Jag kommer aldrig att glömma just det. Jag älskar dig och saknar dig, dig , dig.

Jag fattas dig att gratulera.

Mamma

Till Er som undrar: Man får mer än gärna åka till Alfons grav imorgon. Alfons älskade blommor och vi önskar honom ett helt hav. Skriv gärna tankar eller hälsningar, dom tar vi hem och sparar som minnen.

Catarina och Christian


Alfons och mamma 26 augusti 2006. Bröllopsbad: sorg, återfall och stark kärlek.

*

Liten, liten mamma, ligger

genomsyrad av sorg, under

kudden, våt

av tårar, fattas

livet som försvann.

Pussar försiktigt sin ensamma hand, trycker

den mot kall sten, som

bär litens namn, handen

som nu i sten ristad är.

Bakar bröd som aldrig smakar, sjunger

ohörd sång, förtvivlar

och förbannar de år vi inte ser.

Flätar osynliga band, av

minnen som ler, räknar

fräknar på död liten pojkes näsa:

en, två, tre, fyra.

Håller om varm hud, bakom

tårfyllt ögonlock, längtar

litens hand i min, söker

famlar,

ramlar.

Fattas mamman som försvann.

*

Catarina

Det är sällan, nuförtiden, som jag ger mig hän saknaden efter Alfons. Han finns mer och mer sällan i min vardag och jag förtränger de skuldkänslor som kommer fram då och då. Jag försöker koncentrera mig på en vardag, som innebär jobb, dagis, barn, graviditet för att inte tala om matlagning, disk och rutiner. Jag kan känna mig ganska trött på att laga mat två gånger om dagen, men å andra sidan så behöver jag inte så mycket spänning i min vardag. Jag behöver lugn och ro. Jag har funnit mig ganska väl tillrätta, så länge som Alfons inte finns i mina ytliga tankar. Jag orkar inte sakna, jag orkar inte tänka på hur mycket jag älskade och älskar honom, på hur mycket han fattas oss i vår familj. Igår fann jag tanken på honom som en mycket stark kärlek som har försvunnit. Om jag kan hålla det därvid, och inte tänka på allt han var och innebar som människa, bara tänka på honom som en slags känsla, så kan jag finna mig i hans död. Finna mig i att han är borta, död och begraven.

Jag ser att det handlar om att stänga dörren. Att stänga av och bryta kärlek och sorg, besvikelse och vrede. Jag tror att det är för mig nödvändigt för att kunna hålla huvudet högt, för att kunna sätta mig ner och ta ett andetag i vardagen, i tiden som hela tiden bara går och går. Tiden som är krävande; dagarna som kommer nya en efter en.

Men så igårkväll, i skymningen kom där en stor mörk fågel svävande, upp över träden och flög vidare bortom trädtopparna över åsen. Bara en kort stund så fanns den framför mig och lämnade ett sådant mäktigt intryck. Med ens så kände jag någonting, precis som om jag kunde se vem jag är i saknaden efter mitt barn. Att jag har lärt mig smyga genom de tätaste skogar, allt för att inte störa. Att jag kan vara trygg i de djupa fåror som livet innebär, för att jag vet att det bara är att vänta ut en ny dag. Jag vet att det kan bli bättre än såhär. Jag vet att jag är i början, samtidigt så långt kommen.

Så blev känslorna till ord, utan krusiduller. Nu ska jag tugga lite is, innan läggdags.

*

Jag är den svarta fågeln, som

flyger stor i skymningen, känner

mig sorgsen, lite

vilsen.

Flyger liten, flyger

trygg.

Landar gärna i högt träd, ser

över för att förstå, binder

vingslag genom natten, saknar.

Saknar.

Svävar tyst, genom

det täta, lättar

mot himlen, andas.

Andas.

*

Catarina

Idag hade vi återbesök för Alma-Lee och hennes astma på CSK inplanerad. Vera hade också fått en tid eftersom hon har krasslat till och från i sex månader nu. Så beskedet var väntat att även hon har astma, något lättare och mildare än Alma. Det känns väldigt enkelt och hon var ju mäkta stolt över sin lilla medicinpåse och inhaleringen klarade hon galant. Alma-Lee, i sin tur, har blivit bättre och till sommaren kommer vi att ta en paus i medicineringen för att se om hon helt kan klara sig utan. För henne kvittar det, hon är så van vid det nu. Men jag skulle nog tycka att det vore skönt.

På sjukhuset idag, stötte vi på clownen Bönan. Hon och hennes kompanjon Laijla var Alfons favoriter under de täta besöken på CSK. Det var få som kunde få honom att kunna skina upp trots feber och lunginflammationer, allra helst på sjukhuset. Men dom låg honom varmt om hjärtat.
I samband med beskedet om att Alfons inte skulle överleva sin cancer, så tog vi kontakt med dom. Den 22 februari 2007 trotsade de två clownerna snömassorna och tog sig ända in i vårt sovrum i Sätaröd, för att ge Alfons en stund med sånger, skratt, genans och uppmärksamhet; liv. Eftersom Alfons inte ville att dom skulle gå, så stannade dom ända till dess att han somnat.
På vår avskedfest för Alfons, direkt efter begravningen, ställde dom upp igen och bjöd på sig själva, för både barn och vuxna. Det var starkt av dom, det måste ha varit svårt.
Så mötte vi alltså Bönan idag. Det var ett gott möte, ett möte fyllt av känslor ända in i magen och hjärtat. Jag grät och Bönan påminde mig om "den jävla snön, vi höll ju inte på att komma fram".


Bönan och Laijla hemma hos oss den 22 februari 2007.

Ja, det är allt konstigt att dras tillbaka till den bedrövliga tiden med cancer. Det känns konstigt att tänka på och känna efter hur allt det där sjuka och onormala då var den vardagen vi kände. Den vardagen som vi tvingades in i och levde i. Den vardagen som vi accepterade, mestadels, eftersom det var den som var sann och det var den som var vår. Samtidigt som den var bedrövlig, så var den så fylld av kärlek eftersom den innehöll Alfons och allt det han var. Det är så oerhört svårt att tänka tillbaka på tiden med honom eftersom det smärtar så. Som jag saknar honom. Ingenting kan få det att bli bättre. Det är bara en annan slags vardag nu. Ett helt annat liv.

Ett liv utan cancer blev för oss ett liv utan Alfons.

Catarina