alfons

Om man inte har något bättre för sig som gravid, inte riktigt orkar vänta i tre månader till innan mötet med den lilla nya, om man måste avleda en trotsig snart 4-åring, eller inte har någonstans att föravara alla sina tvättklämmor på, så kan man göra som jag: knipsa fast dem i naveln. Det gick hem hos Alma iallafall.

Idag har vi varit vid havet och bara njutit. Pannkakor, kaffe, sand, barfota, stenletning ochh ensamhet med familjen. Det är en fantastisk dag idag. Just nu mår vi ganska bra. Nedan några bilder tagna idag.


Vera vid vattnet. Olseröd 27 april 2008.


Pippilottor på fina flickan. Det var varmt och skönt i luften och inte längre isande kallt i vattnet.

Catarina.

Alma saknar Alfons. Här hemma genomsyras stund efter stund av den stora saknaden. Jag kan inte beskriva den, men det är nästan som om man skulle kunna ta på hennes sorg. Detta är till minne av syskonen.
Storebror och lillasyster. Lillasyster som fattas mest.


Sommaren 2006. Alfons och Alma busar under vår promenad.


Sommaren 2006. Köksbus. Syskonkärlek.


Efter återfallet, september 2006. Alfons orkar inte busa som förut, men håller Almas ansikte mellan sina händer.


Julaftonsmorgon 2006. Alfons är nöjd med sin julklapp till Alma.

Catarina

Alfons. Det är så konstigt att ditt liv skulle bli såhär. Att det skulle komma att bli så kort. Det är bara sex år sedan jag väntade dig, och ändå har du redan varit död i mer än ett år. Som jag längtade efter dig. Hur jag och Christian byggde vårt liv kring dig och hur det var tack vare dig som vi fick en framtid tillsammans. Det är mycket som var och är tack vare dig; Alma, Vera och vår nya lilla flicka.
Nu i efterhand så är jag glad att vi hade vår tid; livet på Möllan, i Malmös parker, sommarturerna till Ribban när du på väg hem somnade på cykeln. Dina första steg på Simrishamnsgatan, utanför vårt hem.
Vårt friska liv levde vi med dig i Malmö. Så köpte vi huset där jag växt upp, i en grönskande by, för att leva utan avgaser, nära naturen. Hur paradoxalt det blev när vi tre veckor senare stod med en cancerdiagnos i medvetandet? Vi längtade efter gräs under dina och Almas fötter, utan att vara rädda för glasskärvor. Det fick vi, men med gifter i din lilla kropp. Vi som tidigare undvek att ge dig alvedon; vi litade mycket till kroppens eget försvar.

Så minns jag våren för tre år sen, utan att riktigt kunna förstå att det redan gått så lång tid.
Jag minns hur feber och öroninlammationer kom och gick, varje månad. Jag minns hur du hade ont i magen; du sa att det stack. Det beskrev du med egna ord redan som 2,5-åring. Jag minns känslan av hypokondri som jag ofta fick försvara på barnakuten, och jag minns den där dagen i juli när jag fick nog. När du äntligen undersöktes av en överläkare som förstod att det var allvar. Jag minns fortfarande hans namn.
Jag kommer ihåg de morgnar som jag fick tvinga i dig den lilla frukost som var, för att du skulle iväg till dagis. Jag minns hur jag talade om för dig att du måste faktiskt äta upp, annars kommer du att vara hungrig igen redan när vi kommer dit. Jag förmanade, tvingade och trugade. Jag minns hur jag undrade vad det var som var fel när du sen kräktes upp maten. Alltid detta morgonillamående. Jag minns hur jag tröttnade på att ringa till dagis och till Christian på jobb, för att du sen, välmående och glad, mötte pappa när han kom hem. 
Jag minns och jag förstod, likt du, när vi fick svaret: Men det vet jag mamma.  Tre år gammal visste du. Som treåring bekräftade vi dig, din kropp och det du visste. Jag är glad över att vi fortsatte med det. Det var din trygghet.
Vi var din trygghet. Och du, min stora kärlek, var min.

Mamma


Alfons på Utredningsavdelningen, Mas den 7 juli 2005. Vi har just fått veta att han har en tumör i buken som mäter 11 gånger 12 cm och är 8 cm tjock. Ändå är allt som vanligt. Alfons är Alfons.

Visst finns det vårblommor hos Alfons. Den 15 mars, ett år efter kistläggningen, gjorde vi klart det som känns som det sista. Vi kommer att byta ut några av de stora stenarna runt om, men nu har vi hans plats färdig. Alfons gravsten tog vi hemmifrån, och nu under våren kommer vi att plantera en magnolia till minne av honom på den plats där stenen låg. Det känns bra, och igår var vi och såg ut en. Det får dröja en månad eller två innan vi gör det, dock. Det känns gott att göra vid vår plats här hemma också, lite då och då; just nu finns här bara en nersänkning kvar där stenen en gång låg.


Alfons plats den 15 mars 2008.

Lagom till ettårsdagen av bergavningen kom snön. Alfons var galen i snö, så det kändes som om det vore meningen att det skulle vräka ner snö kvällen före.


Alfons plats den 22 mars 2008.

Catarina.

Alfons med sin stora charm. Bilden är tagen i september 2005.

Häromdagen såg jag ett program på SVT, jag tror att det hette "Rosa drömma och svarta hål".
Det handlade om kvinnor som mist sina män, och hur deras liv såg ut då och nu. Om hur vägen från då till nu sett ut. Trots deras olika livsöden och hur stor skillnaden kan kännas så fanns det stora likheter i deras uttryckta sorg och den sorg jag vet.
Det var en av kvinnorna som uttryckte livet innan hennes mans död, som en dröm. Att det kändes för bra att han någonsin hade funnits.

Jag kan inte förklara hur det känns att leva utan Alfons. Ibland är det tomt, att han fattas oss rent fysiskt i huset. Trappan minns hans steg, om de var lätta, trötta eller tunga. Rummen fattas hans röst. Det är nog mest konkret att säga att han fattas.
Nu har vi levt i vårt hus i ett helt år utan honom, och jag har vant mig vid att vi fyra som är kvar, tar vår plats. Det är konstigt, sorgligt och det tar emot att skriva att jag inte känner hans plats här. Det är inte ett försvar, utan en vana att vara bara vi.

Jag värjer mig mot raderna jag själv skriver. Säger till mig själv att -du kan väl inte fortsätta leva, vänja dig av med eller inte komma ihåg. Samvetet att inte kunna rädda barnet som var det förstfödda skulle kunna göra mig galen, men jag vet att jag måste leva, måste se till varje ny dag, måste kunna le. Årsdagen var bara en dag ett år senare, men min sorg, förbannelse och saknad densamma från dag till dag. Varje dag finns han hos mig. Ibland som ett godmorgon eller godnatt, medan andra gånger som ett bottenlöst ångestskri som vägrar leta sin väg ut.

Det är svårt, jag vill inte veta genvägar, men detta är så svårt.

Catarina

Text om hur det var att få beskedet om att det inte fanns något mer att göra för att få stopp på Alfons cancer. Dagen idag för ett år sen. Dagen som jag minns den; med en konstig panikartad ro.

Vi väntar på att dom ska komma. Vi ligger på ett av de sista rummen av korridoren; rum 5 isoleringsrum. Vi turas om att gå ut för att möta upp, allt för att inte störa lugnet inne i rummet. Där är ljuset dämpat och livet håller andan. Vi har väntat hela natten på ett svar, och när våra blickar möts i korridoren vet vi. Vi sätter oss i soffan utanför rummet: jag, Christian och syster Anna. Mittemot oss står de tre läkarna som vi haft tätast kontakt med de senaste 6 månaderna sedan återfallet. De står upp men ser ut att sjunka längre ner än där vi sitter. Jag tycker synd om dem. Jag vet vad de ska säga, och när de gör det så är det en lättnad. Jag lyssnar, vi tittar på varandra och tillslut gråter jag. Tårarna kommer av lättnad; i nitton månader har jag väntat på ett slut. Mitt hopp om ett lyckligt slut rann ur sanden ett par dagar tidigare.

Vi går in i rummet och efter oss följer läkarna. Vi ber dom att av vördnad komma och titta på vår sovande prins. De ser ledsna ut. Sorgen tränger genom alla sjukhusväggar och vita rockar.

Vi packar alla saker; det hänger fullt av teckningar, halsband, och figurer på väggarna. Allt läggs hullerombuller i väskor, lådor och papperskassar från avdelningens matsal. Vi vill skynda oss hem och få ro till att landa. Att få ro till att invänta döden. 


Januari 2007.

Min fina Alfons. Jag saknar dig här hos oss. Jag älskar dig och du fattas mig så oerhört.

Catarina

I skåpet ovanför frysen ligger julklapparna som vi köpt under hösten. Ett par till Vera och ett par till Alma-Lee. Utan julenergi, mest som ett måste. Ändå med en gnutta vilja "för barnens skull". Underst ligger ett ark med klistermärken med bilar från filmen med samma namn, som jag köpte till Alfons efter han dog. Vi har inte köpt någon julklapp till Alfons i år.

På köksbänken står julrosorna kvar med plasten runt sig. I garderoben ligger julgardiner och juldukar kvar, hopvikta och skrynkliga sen förra julen. Ljusen i stakarna lyser alldeles för starkt efter en smäll i nedpackningen och några nya lampor har vi inte kommit för oss att köpa. De är mest släckta. Efter barnen har somnat.

Jag beställer tre julskivor på Internet och när de kommer lyssnar vi hela dagen. Några luciavisor som Alma glatt skrålar med i och en och annan traditionell tomtesång. Klumpen i halsen är stor. Jag ler men ögonen tåras och Almas sång tystnar: Är du lessen mamma? frågar hon. Jag nickar och hon säger: Jag saknar åsså Alfons.

Senare på kvällen tänker jag på att hon är alldeles för liten för att kunna känna den stora sorgen och saknaden. Känna den utan att ord sägs. Hon vet hur den ser ut och jag skulle aldrig kunna lura den undan henne. Jag kan inte rädda henne från saknaden hon har inom sig efter sin storebror.

Nu är tiden svår. Vi försöker få ihop vardagen som mer och mer hänger på att Christian orkar med både barn och hushåll. De flesta dagarna är jag liggande på soffan och får bara i mig en och annan klunk av olika drycker hit och dit. När jag är ensam somnar jag för det mesta och drömmer nästan uteslutande drömmar om Alfons som död. När jag är halvvaken finns han hos mig på ett diffust sätt. Ibland är det nästan att jag väntar mig att han ska ringa eller att någon kommer för att lämna tillbaka honom igen; han har varit död alldeles förlägne nu. Jag skulle vilja visa honom den fina lyktan som Alma-Lee gjort på dagis och att Vera är så stor nu. Han skulle ha varit så stolt över henne. Om alla strapatser och konstiga påhitt hon har för sig skulle han ha lagt huvudet på sned, lett och sagt Hon är ju bara för knasig hon. Vi i vår tur skulle känt den där sanna, stora lyckan över att vi kommit ur cancern som vinnare; han skulle ju ha varit frisk nu.

Detta skulle ha blivit vår jul. Saknaden nu är alldeles för stor och tung.

Catarina

Kolmården den 27 januari 2007: Att få hålla i hand.


Kolmården den 27 januari 2007: Att få skratta med.


Hemma i sängen 28 januari 2007: Att få somna intill.


Min födelsedag den 30 januari 2007: Att få titta kusinhemlisar.


Vi firar Joel och tittar på nyfödd lillasyster den 21 januari 2007: Att få möta nytt liv.


Lekrummet hemma den 24 januari 2007 klockan 06.42: Att få se leka.


Gården den 20 januari 2007: Att få möta snön. Att få vara barn.


Nyårsafton 2006: Att få vara tillsammans.

Catarina