Fredagen den 25 september. Älskade Vera-banan fyller 3 år.
Du vackra
egensinniga
finurliga
lilla unge.
Nu är du stor.
Idag fyller du tre år.
Grattis hurrar
mamma pappa Alma-Lee och Lykke
Med en önskan om flaggan i topp på skeppet
och höga grattisrop från Alfons.
Söndagen den 20 september. Alfons-minnen 2007-03-01.
I smärtandetag vrider Alfons sitt huvud mot mig, ber om hjälp, vill kräkas. Jag tar emot den avmagrade kroppen, lyfter försiktigt upp under armarna och lutar hans panna i min hand. Hans kropp är långt ifrån ett barns runda, han kräks upp de tumörer som kroppen fortfarande vill göra sig av med. Han jämrar sig och vill tillbaka ner på kudden i kvällssoffan, den allra sista kvällen i livet.
In kommer Alma, vill att jag ska somna henne, "mamma kan inte, jag ska vara här med Alfons" - jag tänker: Alla de gånger hon bett och bett men istället fått vänta, vänta.
Hela kvällen sitter vi i soffan, pratar med lugn och låg röst. Berättar, tar hand om, lever i livet som snabbt tynar inför oss.
Och kanske är det just så det var. När det bara fanns en liten, liten synbar gnutta liv kvar, där i det nästsista ögonblicket av liv. Där livet och döden stod intill varandra och varje andetag han tog blev heligt: vi såg inte hur död Alfons såg ut. Vi såg bara livet som fanns kvar i honom.
Så viktigt jag tror att det är. Att man kan "hantera" det, se sitt sjuka barn som samma barn som en gång var det friska eller det barn man förväntade sig skulle komma ut friskt och starkt levande, som varenda unge borde göra. Att kunna hantera innebär inte att vara stark och bära, utan just det att kunna låta livet ha sin gång, att falla och låta sig bli hjälpt upp. Livet kan vara orättvist, i många situationer. Men inte cancern, jag kan omöjligt se det så; det är en del av livet. Jag väljer att se det så, som en del av livet. Det är ett fel i cellen, i kroppen, inte en orättvisa.
Det blir inte lättare att leva efter döden. Någon beskrev det som att lära sig att leva på nytt. Precis så känns det nu; trevande, stärkande, fallande och ganska förvirrat emellanåt. Som att söka efter en slags ny mening.
Jag håller hårt vid min vardag: barn, man, att skriva, plugga och träna. Däremellan gör jag bara det som stillar mig, det som just nu får mig att må bra - ensamhet, höstvindar och kaminvärme.
Emellanåt tänker jag på alla de fina människor som tog hand om oss nere i Lund. Jag tänker med ett stort hjärta och mycket kärlek till de som gjorde allt för att kunna rädda vår Alfons. Ni är hjältar. Tack.
Veras födesedag närmar sig. Hon fyller tre år på fredag. På trorsdag är det tre år sen Noel somnade in. Han är ofta i mina tankar, som på samma sätt som Alfons - gick först. 
Alma i Alfons famn. November 2004.
Catarina
Fredagen den 18 september. Tack till Tess med Liam och Leo.
Tack ni fina för blommorna.
En varm tanke som betyder, att
öppna hjärtat.
Tack fina!
Catarina
Onsdagen den 2 september. Med dig. Utan dig.
Höstluften letas samman med den ljudlösa känslan av ogråtna tårar efter Alfons.
Idag är det två och ett halvt år sedan Alfons lämnade oss. Det är en ogreppbar tid. Det känns varken som avlägset eller alldeles.
Ändå, finns det lyckor och förutan som har förändrats. Inget Alfons-rum med teckningar, bamsetidningar eller storebrorskläder. Ingen Alfons-tandborste; det skulle blivit sex. Alltid en plats borta, film utlånad, inga viljor. Alltid systrar vid sorgegrav, utan handvärme i kärleksgest. Alltid utan, men alla platser fyllda.
För det är just det, som vi som människor gör. Vi lever här och kan inte riktigt finnas bortom. Alfons fanns här, och jag kan minnas honom. Att han inte finns här gör, i vetskapens namn, ont. Ont, utan att förringa. Men, för visst finns men: vi kan leva vidare. Vad jag tror, är att vi behöver lyfta oss själva och känna den styrkan. Att finnas. Detta är mitt liv och min chans till liv. Jag vill tro att jag kan välja själv. Att jag kan vakna och låta sorgen och döden slå mig som en betongvägg. Eller. Resa mig, känna att sorgen är endel av mig, den finns för den kärlek som jag hade för min Alfons i livet. Den är istället.
Och allt detta tillsammans gör allting värt.
(Förutom allt knark, krig, apelsiner som har alldeles förmånga kärnor i sig, pinvärkar, kattbajs utanför kattlådan som man måste torka upp trots att klockan är jävligt mycket, orättvisan i att Fuglesang får åka till rymden och inte vi andra med mera, med mera.)
Och ändå. Förutan.
Inga andetag.
Inga andetag.
Det finns inget efter.
Och efter finns i allt. 
Alma och Alfons, vid den riktiga riddarborgen på Lanzarote februari 2006.
Catarina
Söndagen den 30 augusti. Om träd, rötter och nya vänner.
Det nalkas höst. Åter drar svala vindar gulnade blad utanför sovrumsfönstret. Där står syrenen med ojämna stammar, förbereder sig, växer bark, skiftar färg. Morgongräset är daggvått och mörkret tätnar, mer och mer, med dagarna som går. Det är som om livet börjar falla på plats.
Jag plockar fram Alfons journal och drar, med min hand, av dammet som samlats. Jag läser mig igenom dryga trehundrafemtio sidor. Axplock ur den sjukdomsjournal som följde under nästan två år. Det viktigaste samlat från början till slut. Det är en stum läsning. Sanningen skonar inte, men jag läser min väg förbi alla de hål jag skulle kunna välja att stoppa huvudet i.
MR helrygg 070220 visar relativt kraftig progress av tumören i ryggen. Tumören sträcker sig från ovan diafragman ner till höger njures nedre spets inom ett 14 centimeters långt område. Anteroposteriort mäter förändringen drygt 6 centimeter. (Alltså sex cm bred.) Inväxt i bröstkotor, lymfkörtlar, tumörer i anslutning till de nedre revbenen. Tumörer i bihålor, huvud, skinnet på bakhuvudet, i axel, i höft och en lymfkörtelmetasts på halsen.
Således ej sjukdomskontroll. Efter samtal med föräldrar tas beslut om att avbryta den pågående behandlingen. Föräldrarna samtyckte till att inga aktiva återupplivningsåtgärder skall utföras. Patienten utskrivs till palliativ vård.
Utskrivningsstatus: I mycket dåligt kliniskt skick.
****
Telefonanteckning 070224 19:52 :
Ringer upp familjen i hemmet för att höra hur det är med dem. Alfons är vaken stundtals. Just när jag ringer har han druckit ett halvt glas mjölk och säger i bakgrunden att han vill spela Bamse-spelet. Han är dock medvetslös korta stunder och smärtpumpen höjs kontinuerligt. Blir ändå ej tillräckligt smärtlindrard. Han kissar enligt mamma Catarina en gång per dygn. Har frekventa andningsuppehåll när han sover.
****
Telefonanteckning 070302 07:52 Dr.Ingrig Öra:
Telefonsamtal med både mor och far. Alfons blir allt svagare och mer och mer uttynad. Han plågas av kräkningar. Personal från KVH har varit där igår samt kommer även idag för justering av smärtpump.
Alfons är lugn, har ingen rädsla.
Kontakt hit vid behov, jag ringer dagligen.
****
Telefonanteckning 070302 11.28 Dr.Ingrid Öra:
Alfons avled lugnt och stilla i mors famn och nära pappa kl 08:25 i morse. Haft en jobbig natt och vaknat ofta. Dock varit lugn i det sista. Han är nu över på andra sidan där han sitter på ett sjörövarskepp och väntar på att hans föräldrar och syskon ska komma.
Föräldrarna upplever stor sorg över förlusten av Alfons.
****
Jag minns de små kisande, förlossningsvåta ögonen som plirade mot mig den 12 juni 2002. Hur jag hade fött en välskapt och frisk pojke. Hur lyckan var utan gräns. Samma ögon som blev de stora blå och fortfarande ser efter mig där på fotoväggen i stora hallen.
När orden i journalen väcks till liv igen blir det som om allt är så enkelt. Att vi handlar om här och nu. Om att det vi gör borde vara ganska enkelt. Om att de vi är och det vi säger till oss själva och varandra ska fyllas med respekt och ödmjukhet. Kanske en gnutta enkelhet?
Tisdagen den 25 augusti var det på dagen tre år sedan återfallsbeskedet. Dagen var tung. Vi tog barnen i bilen och åkte till plantskolan och gjorde det vi sagt, ända sen Alfons gravsten lämnade tomten: köpte en magnolia och planterade på samma plats som stenen haft. Vi längtar till de första blommorna som ska komma redan i april.
Vårt kärleksträd på plats.
Igår hade vi bloggbesök av Anna och Tomas. Vilken ynnest att få lära känna människor genom en blogg om en son, om cancer, om liv och om död.
Imorgon är det skola igen och jag tycker att det är fantastiskt roligt. Redan på fredag ska vi ha prov i Medicinsk Grundkurs och om hjärtat. Jag har redan läst allt. Och jag längtar efter mer. Odrägligt motiverad!
Tack för att ni finns därute och tack för alla era fina kommentarer.
Catarina
Onsdagen den 19 augusti. I hus av tegel.
Jag har börjat skolan idag, varit stor och gått till bussen alldeles själv. Jag satte mig i klassrummet med trettio andra och vågade tillochmed sitta brevid någon jag aldrig träffat.
Jag har sagt ja på uppropet, pratat lite försiktigt och lämnat klassrummet en stund, bara för att andas lite lungt inne på toaletten samtidigt som jag fyllde min flaska med vatten.
Jag har tänkt på dig flera gånger idag, det var längesedan du var så pass nära. Jag öppnade min medaljong och kunde mig nästan höra dig säga, Du behöver inte vara nervös, men det var jag också när jag började skolan förra hösten, för det är man när man gör nya saker, sen stängde jag och visste igen att du aldrig började skolan. Det kändes tungt.
Jag berättade om dig, precis lika självklart som jag pratade om dina systrar. Det blev lite konstigt, men jag brydde mig inte om det. Jag berättade att jag bestämde mig för att bli barnmorska när jag födde dig, och det känns så bra, Alfons. Att jag är på väg, tack vare dig.
Jag älskar dig. Jag saknar dig.
Catarina
Söndagen den 9 augusti. Om renoveringsstopp och lugn.
Varje kväll ska huset vara städat, barnens väskor packade och larmet påslaget. Katterna ska vara fästingfria, för tänk om vi blir smittade av borrelia eller den ankommande kattinfluensan som säkert redan startat i något fjärran land, som är skitigt utav bara helvete. Alla barnen ska bära ljuvliga page-frisyrer och vara rena från topp till tå. Hellre hälla i lite extra tvättmedel än att spara på vår natur.
Jag ska stå vacker och väldoftande vid varje födelsedagskalas, hälla upp jordgubbsrosa bubbel i de nyinköpta glasen. Köket ska fyllas med mat, och om det blir något över så slänger vi det, vi har ju inte plats i kylen eftersom vi handlade igår. Soffkuddarna doftar kliniskt av all klorin som jag för renlighetens skull hällde i tvättmaskinen, innan alla gästerna kommer, och ligger som smäckar i den alldeles nyinköpta soffan.
Annat är det här.
Jag luktar svett efter att ha burit in hö från den nyslagna ängen, så att grannens får ska kunna få i sig det bästa och mest naturliga till vintern. Jag klipper själv mitt hår, sparar pengarna till annat och slipper skriva "klippning" i almanackan.
Barnen är snoriga och pelletsen snart slut. Jag drar på mig en skitig tröja, klipper naglarna så kort jag kan, för att gå ut i trädgården och plocka mängder av ogräs som blir vackra i en halvsprucken vas på verandabordet. Jag lyssnar till mina barns kittlande skratt och sväljer minst hälften av alla förmaningar.
Jag skiter i att städa, drar i värsta fall en snabbröj, väljer poesi istället för deckare. Jag bakar mitt eget bröd för att det är billigt, nyttigt, godare än vilket köpebröd du kan hitta och ger liv i huset med sin doft. Jag handlar mindre, älskar mer, går långa promenader och följer Lykkes skalbaggejakt på grusvägen. Det kostar inget och ger mig en alldeles lagom intrycks-stund. Jag går runt shopping och tittar mig själv i spegeln; är ganska nöjd och ser fan så bra ut. Jag slutar renovera, och allt som hädanefter målas i detta hus är av ren lusta och inget tvång. Jag skiter i att oroa mig för en mytomspunnen världsekonimi, räknar istället nya fräknar på Almas näsa. Vi låter barnen leka sandlåda i trädgårdslandet, låter Veras händer fyllas av skitiga daggmaskar och slemmiga sniglar, som hon varsamt bygger bo till.
Jag sjunger vaggvisa för min pojke, som trots sin död, berikar mitt liv varje dag.
Jag njuter och längtar efter en värld som låter dagen stanna upp lite. Så länge gör jag det. Och nästa gång ni kommer hit, så är ni hjärtligt välkomna precis som ni är. Själv har jag både jord och mjöl på fingrarna.
Catarina
Tisdagen den 28 juli. Älskade lilla Lykke 1 år.
att hon står för solens strålar, det
att hon är den friska luften, det
att hon med sitt liv
ger mig liv.
Idag fyller vårt lilla liv,
Lykke Joan Edith Löv
sitt allra första år.
Grattis!
Catarina
Onsdagen den 15 juli. Om andetag.
Jag minns hur arg jag var för att jag skulle behöva ta hoppet och lite av livet från honom, hela hans liv, han som tagit alla tabletter, lagt sig på alla dessa bord och britsar, under magnetkameror och stålningsmaskiner, hur jävla arg jag blev för att han inte skulle vinna livet, vinna kampen, vinna sig själv. Så blev jag ledsen.
Nu ikväll, vid Lykkes säng, funderade jag över vad som hände med honom när vi kom hem, för att invänta döden. Jag minns att han ville titta på ett videoband där vi filmade honom som två månaders gammal bebis. Det var första gången vi tittade på det. Nu ligger det i förrådet.
Jag minns att han ville att vi skulle prata om Kolmården, och vi har faktiskt filmat en sekvens när han och Alma ligger på varsin sida om mig, 4-5 dagar innan han dör, och tjafsar om hurvida Alma hade och, som Alfons bestämt hävdade, verkligen kunde ha ögonen öppna när hon simmade under vattnet. Det kan man inte Alma, sa han.
Alla de stunder som vi inte utbytte, de där sista dagarna, funderar jag över. Såg han efter mig, undrade han var jag var? Vad tänkte han på, hur var hans värld? Vad visste han och hur var vi inför honom? Inte som stora och svåra frågor, utan som nära andetag mot en ruta, som ett hjärtslag under lätta fingertoppar.
Lugn. Lugn dog han. Natten, fram till morgon var ett rent helvete. Smärtan. Den som aldrig gick att stilla.
Nu sover våra flickor i sina sängar. Vissa kvällar, som ikväll, känns det nästan overkligt att höra deras andetag. Så magiskt och stort. Vi andas för Alfons.
Catarina
Måndagen den 13 juli. Om bevis och val.
Allt sedan dagen när Alfons dog har bloggen varit som ett slags bevis för mig själv om hur det är möjligt att fortsätta leva, hur jag bär mig åt, hur de mörka dagarna beskrivs och hur jag kan formulera det i ord inför de människor som aldrig varit med om det jag levt och delvis dött i. Den största utmaningen har inte varit hur jag ska kunna sätta ord på mina känslor utan hur jag ska kunna förhålla mig till dem.
Mycket har handlat om barnen. Om hur deras sorg faller över dem, vilket sätt de förhåller sig till den och framförallt hur de ska hantera den. Det är inte fel att säga att Alma bär den största sorgen och saknaden. Hennes sorgestunder väger som bly, med att jämföra med Veras att-vara-ledsen-stunder.
Vilket förhållande vi kommer att vara med om att ge Lykke sin storebror, och den icke-fysiska saknad hon kommer att bära vet vi såklart inte. Men det råder ingen tvekan om att hon kommer att älska honom, att hon kommer att kunna känna igen sig i honom, i det han gjorde eller det att hon kommer att kunna ha honom lite för sig själv. Lykke kommer att bära Alfons inom sig, som en del av sig själv, av det enkla skälet att dom hör ihop.
Min sorg och saknad ser annorlunda ut av det, som jag tänker som ett vuxensätt, förhållningssätt att kunna vara här och nu samtidigt som jag kan se Alfons som fattas, hur det skulle kunna vara om inte och hur jag skulle vilja att det vore annorlunda.
De stunderna är värst.
Om jag stannar här och nu, ser mina tre flickor, ser var jag bor och att jag har en fin man vid min sida så är jag nöjd. Jag är stolt och jag känner mig rik. Lyckligt lottad.
Nästan hel - och glider sen ut i det andra: Alfons som fattas, döden, alla sjukhusnätter med ångest och maktlöshet, all smärta och den stora tomma definitiva förlusten.
Förstår ni hur jag menar, om jag säger att det inte finns en sanning, ett liv eller ett sätt att leva?
Med det att Lykke kom till oss, så föddes en ny slags kärlek: den kärleken som bara finns för henne. Sorgen och smärtan efter Alfons fick ta ett kliv åt sidan för hon tog, med hela sin skapelses rätt, så mycket plats. 
Lykke i det gröna!
Ganska länge nu har Alfons och sorgen stått åt sidan, lagts på hög men mer och mer pockat på. Mer och mer. Och inte är det väl konstigt att det är just nu, när vi kanske utåt sett börjar komma i balans, nu när vi gått vidare, snavar och ibland faller över hur livet är. Det är ingen ensam kamp att överleva döden.
Så finns den goda sidan, den i att faktiskt leva.
Det är fyra år sen vi köpte vårt hus i lilla Sätaröd, valde livet med gräs och gröna skogar och ett barfotaliv på landet. Det är fyra år sen jag sökte till skolan i Kristianstad för att läsa in och upp mina betyg för att sen plugga vidare till sjuksköterska. Då blev det inte som jag någonsin skulle kunna tro, men nu ska jag äntligen börja skolan.
Jag kommer att läsa till undersköterska, tre terminer, och jag börjar om drygt en månad. Och som jag längtar! Jag ska läsa psykologi och medicinsk grundkurs och när jag läser om obligatorisk närvaro så tänker jag på mina 100% närvaro som stundar. Jag har redan köpt all kurslitteratur och längar efter en vardag med stimulans, diskussioner och där jag kan få utvecklas och lära mig om mitt framtida yrke.
Jag har börjat träna en form av yoga och balans, och är beredd på lite mer liv i mitt liv. Det är gott.
Lykke och jag, midsommarafton 2009.
Catarina
Tack Cilla, änglamamma till Evelina, för din kommentar som fick mig att skriva detta inlägget. Vi kanske skulle ses, du bor väl i trakterna om jag förstått det rätt. Ring om du vill: 0734-132529.
Tisdagen den 7 juli. Minns.
Jag minns att kvällen blev tyst, att barnen somnade och jag minns tiden, som
fortsatte gå. Jag minns att vi inte hade något att säga, och
jag minns
serveringskorridoren
i vår lägenhet.
Jag minns det svaga skenet från lampan i Alfons rum. Jag minns honom i blöja och kall svett på huden.
Jag känner fortfarande tumören under mina fingertoppar.
Idag är det fyra år sedan vår verklighet blev till en helt annan.
Idag mötte jag skymning vid hans sten och försökte förstå.
Men jag förstår ingenting. Det går inte ihop. Då med nu.
Catarina
Söndagen den 5 juli. Allra käraste Alma-Lee fyller 5 år.
Grattis vännen på din femårsdag!
Idag blir det kalas!
Mamma och pappa
Vera Lykke Alfons
Tisdagen den 30 juni. Om här och nu.
Dagarna går fort, alldeles för fort.
Luften gick ur mig efter Alfons födelsedag, jag blev trött och den tröttheten har inte helt släppt ännu. Jag ser dagarna passera på almanackan och nu har hela juni gått.
Vi tänder fortfarande ljus som ni skickade, och det känns så fint att det finns en hel drös människor därute som till en del, delar den stora sorgen efter Alfons död.
Nu har barnen sommarlov från dagis och den sista augusti ska lilla Lykke börja. Hon och Vera kommer att gå på samma avdelning och det känns ganska skönt. Alma har ett år kvar till skolan och den 5 juli fyller hon fem. Hon påminner mig ofta om att vi aldrig har haft ett såhär stort barn som mig!
Somliga dagar saknar Alma sin storebror otroligt mycket. Hon varvar gråt med att hysteriskt pussa på en bild av Alfons och Christian, eller ber oss att breätta saker om henne och Alfons. Det gör vi; stannar tiden och är.
För Vera är det helt annorlunda. Hon pratar om honom, vet en hel del saker, men fattas det där känslomässiga bandet. Ibland, men det är sällan, så vill hon se bilder på sig som bebis och säger då fanns Alfons.
Hur det ska komma att bli för Lykke får vi se. Hon håller på att lära sig säga alla syskonens namn, och givetvis Alfons också, men till en av alla bilder av Alfons, runtom i huset.
Så här har det kommit att bli. Vi är, om vi tar ett stort kliv tillbaka och ser på vårt hittills gemensamma liv, en armlängs avstånd från den dagen då Alfons dog. Vi har klarat oss, tillsammans, men jag kan säga att det tar otroligt mycket energi. Ibland fylls mina dagar av ett tungt huvud och ett jag förstår inte, vad ska jag göra nu? Jag kan känna mig förvirrad och, ja, ganska tom.
Men, för det finns ett men. Jag vill tro att jag vinner på att fokusera på det som är bra. Tankar som får mig att stanna här, som får mig att kliva fram till mig själv och säga jag vill att mina flickor ska ha en lika fin och bra mamma som Alfons hade när han levde.
Sorgen är tung, det är den. Döden är inte nådig.
Men, jag vill leva här och nu. Och flickorna är helt fantastiska, tokiga, envisa, överjävliga och mina.
Catarina
Midsommar i Tivoliparken i Kristianstad. Vera, Alma och Lykke.
Torsdagen den 18 juni. Alfons födelsedag. Om Ljus. Om glädje. Om tårta. Om konst.
Tack för att du fick Malmö att minnas Alfons.
Jag älskar dig!
T A C K :
för ljus,
för tro på godhet,
för omtanke,
för humor,
för långa och korta brev,
för berättelser,
för alla tankar till vår allra käraste
A L F O N S.
Ni är varma och otroligt fina människor.
Vi vill gärna att ni mailar er hemadress till oss så vi kan tacka:
[email protected]
Alfons födelsedagsplats på frukostbordet.
Eftersom det busregnade så tog vi bara ner ett par av de stor ljusen till graven. Alla de små tårtljusen som vi fick skickade till oss och till Alfons, kommer vi att tända vid speciella tillfällen, ämnade för Alfons.
Ljusen lyste verkligen upp och värmen var med oss hela dagen.
En vink från Alfons.
Alfons grav. Tack för att ni ville vara med och göra den så ljus och fin.
Hela familjen.
* * * * * * * * *
Sen bar det av till Skånes djurpark. Regnet öste ner, men det var så skönt, så skönt, att leva. Det kändes lätt att andas, lätt att bara låta regnet leka tårar, lätt att vara. Jag tror att er omtänksamhet, delade upp sorgen och det är viktigt för mig att veta att han är ihågkommen, att Alfons fortfarande finns, inte bara hos oss, utan runtomkring, lite då och då.
Fnitterungar.
Vera och Alma, hand i hand. Tanken binder ihop systrarna med Alfons hand i Almas, Kolmården i januari 2007. Tanken, att han orkade det, orkade springa, lite haltande, drygt en månad innan döden kom. Tanken och styrkan är förbluffande.
Den gör mig stolt.
En glad och fin regnbild.
Lykkeliten somnade gott.
Till sist kom vi till Alfons favoriter: Alla Bambisarna!
* * * * * * *
Vi kom hem genomvåta, åt en snabb middag och gjorde jordgubbstårta. Klockan 19.27, Alfons födelsetid, hurrade vi, gladdes vi åt att han kom till oss.
Vi har varit med om dig. Vi kommer aldrig att förlora dig.
Catarina
genom
hela familjen Löv.
Fredagen den 12 juni. Älskade Alfons 7-årsdag. Om alla ni fantastiska medmänniskor.
solskensbarn, på
din födelsedag.
För sju år sedan, mötte
vi dig, älskade
vi dig, livets
allra första
början.
Grattis du saknade, hos
oss finns du, i
vår historia, i
den tid som var vår.
Alfons vårt barn, idag
fyller du tankar,
färdas på
mångas
läppar, berättas
om och gör skillnad.
Grattis Alfons.
Idag minns vi dig, som
det där glada
busiga lilla barn, som
alltid levde här och nu.
Alfons två och ett halvt. Våren 2005.
*
Alla ni fantastiska människor.
Tack för alla ljus, tack
för tankar, ord och värme.
Tack för att ni
minns
Alfons, genom
oss, i
er.
Tack för att ni
visar
kärlek, delar
upp den stora
sorgen, hjälper
oss att bära.
Tack för alla frimärken, steg
mellan cykel och brevlåda.
Tack för omslagspapper,
toalettpapper,
tejp och skrivstil.
Tack för tågfärd,
gång,
flygplan och taxi.
Tack snälla ni.
Ni är våra Alfonsringar, precis
som de ringar som sprids, på
vattenytan.
Imorgon tänder vi
etthundranio ljus.
Catarina Christian
Alma Vera Lykke
*
Alfons ett år.
*
Tisdagen den 2 juni. Om ljus och Alfons-skratt.
Alfons Gunnar Malcolm Löv
Alfons-skratt:
"Du har så långa fina dinosaurieben mamma"
Juli 2006.
*
Alfons säger att han bestämmer allt. Christian säger att han bestämmer vissa saker, mamma och pappa några andra saker och doktorn ibland. Då säger Alfons: "Jag bestämmer bara två saker. Ett: Jag bestämmer. Två: Man får inte slå på nån, annars det kan göra jätteont"
12 december 2005 efter fem månader på avdelningen i Lund.
*
Mamma lär Alfons att dela korv med en vass kniv varpå han kärleksfullt säger: "Vilken tur att jag har en så´n här bra mamma som kan lära mig saker... nästan som en fröken."
30 september 2006
*
Vera sitter i lekrummet i sin babysitter och Alfons passar henne. Emellanåt kommer han ut till mig i köket intill för att rapportera: "Jag säger till Vera: Dé é ingen fara, já é här." och "Hon lugnade sig när jag sa hej."
14 november 2006
*
*
Till fjärran land har du farit
långt bort till din Söderhavsö
Över hav och vilda vågor
Adjö fina Alfons, adjö
Där skall du dig bygga en hydda
och där ska du leva och bo
Men vi går kvar här och sörjer
Adjö fina Alfons, adjö
Och kommer du aldrig tillbaka
till oss från din Söderhavsö
Så lever du kvar i vårt hjärta
Adjö fina Alfons, adjö
*
Kära ni som i snart fyra år följt vår resa,
kantad av jublande hopp och bottenös förtvivlan.
Kära ni, som
berikat oss med ord, givit
oss av er tid, fått
oss att se livet
från ert håll.
Kära medläsare,
medföljare
medmänniskor, som
höll era tummar
och höll andan
när
de sista dagarna
i Alfons liv
gick mot
sitt slut.
Tack kära ni som tillsammans
trodde på livet,
tror
på livet,
trodde på Alfons
och
på oss.
*
Fredagen den 12 juni skulle komma att bli Alfons 7 årsdag.
Hedra Alfons minne
genom att skicka ljus hem till oss,
alla
nära, okända,
som vi kan tända hos honom,
som vi kan visa hans systrar,
som vi kan värma oss vid.
Familjen Löv
Sätarödsvägen 1
298 92 Tollarp
Catarina och Christian
Onsdagen den 27 maj. Om Ven.
Ven. 
Fredag morgon och vi vinkar hejdå för att allra föst köra till Alfons, innan vi fortsätter mot Ven. Mormor sitter på kökstrappan med Lykke, medan Alma och Vera vinkar från varsin sten.
Alfons får en röd kärleksros och vi står tysta, sida vid sida, för att sen fortsätta...
... under ovädershimmel...
... förbi gyllengula rapsfält...
... på båt genom vinande vind...
... mot Ven.
Vad vi inte vet är att det just under Kristi Himmel-helgen är det konstrunda på ön. Vi brukar åka på konstrundan på Österlen, men hade inte någon möjlighet i år. Vi blir glada och kliver i land från en fullastad båt.
Vi hyr en tandemcykel och gör vår debut på den sagolikt vackra ön. Vi är upprymda och lättade att vår resa, ensamma, äntligen är här. Vi kan göra som vi vill i ett helt dygn. 
Vi tar landsvägen mot vårt boende, Holken, med vänliga och jordnära husägare. Vi får tillgång till ett eget litet nybyggt putshus med en egen uteplats under ett stort körsbärsträd som har en tam koltrast som inneboende. Allt känns sådär lite för bra för att vara sant. Luften är ren. Den gula vallmon utanför fönstret vajar och jag möter tystnaden i frid.
Jag är tacksam vinden som tar tag i samlat sorgedamm för att ge mig liv, ljus och lust.
Vi dinerar på Tuna Krog, mitt uppe på ön, och njuter av lax, sparris och nypotatis. Vi sätter i oss rabarbersmul med vaniljsås, lika god som ön är vacker, varm och välkomnande.
(Tack Janina för ditt fina tips! Vi kan väl ta en middag där tillsammans? Stolen innanför dörren var jättefin, och vänliga vänner till krogägare.)
Allt jag gör är mitt? Hur gör man hav? Havet är havets? 
Jag inser mot slutet av vår resa att Ven är den frid jag behöver. Jag tar denna bilden för att minnas, i tunga stunder av saknad och sorg efter Alfons död, att jag står med rötter. Att jag har skadade rötter som jag måste läka, som tar tid att läka. Jag tar ett andetag i tystnad och vet att Alfons, livet och döden har starka rötter.
Jag känner, känner, känner. Jag känner för första gången sen Alfons lämnade mig och oss, att det är okej. Att hans liv var kort, med så fyllt av kärlek och närhet. Jag känner att NU kan jag leva här, för den dagen ska komma, när jag kommer att möta Alfons igen. Sida vid sida i jorden som han redan värmt upp.
Catarina
Fredagen den 8 maj. Om mat.
Jag vet inte hur mycket jag har försvunnit.
Idag har jag sett dom äta. Det får ni också göra. Mina fina, fina flickor.
Alma-Lee
Vera
Lykke
Catarina
Torsdagen den 30 april. Sanningen om ensamheten.
Ingenstans slog det oss att vi också måste ha en plats, jag och Christian. Alltid längst ner på listan över viktiga personer att lägga energi på, alltid i sista hand för varandra. Vi bär inte bara på barnens sorg, deras saknad och med deras frågor i att kunna förstå var Alfons blev av. Var är han nu? Varför dog han? Hur kan man bli så sjuk att det inte finns mediciner att få? Varje dag finns det frågor utan svar. Vi gör så gott vi kan. Svarar så logiskt och så gott vi kan.
Varje dag ska vi också bära vår egen undran. Sorg. Saknad. Varje dag.
Varje dag finns det minnen, goda när Alfons var liten och hur otroligt söt han var, dockesöt, brukade mormor säga. Han var vårt första barn, han öppnade dörren för den absoluta och gränslösa kärleken, och där, där, saknar jag honom.
Varje dag finns det minnen, svåra, som när det bruna lakanet blir uthängt på tork på tvättlinan, det lakan som var bäddat med i vår säng, morgonen då han dog. Det finns ohyggliga minnen med skrik från Alfons, när han skrek att du är dum mamma, du ska komma hit nu, jag vill att du ska komma till mig nu, de sista dagarna på isoleringen i mitten av februari 2007. Jag fick inte var hos honom då. Jag ammade Vera och Alfons, mitt rena lilla förstfödda barn, var överallt i sin kropp fylld av radioaktiv isotop. Jag har alltid varit en motståndare till kärnbränsle, nu fick det en annan innebörd. Det cancerogena ämne skulle kunna bli räddningen för Alfons.
För varje dag som går, läggs frågorna på hög, saknaden den fysiska blir högre. Det finns en tunn linje att balansera på mellan normal och galen. För visst, jag förstår att det finns människor som blir galna av sin sorg och sin saknad. Den är så oerhört stark.
Så länge vi har varandra, levde vi på under de nitton månader som Alfons var sjuk. Allt vad det innebar, tillsammans, alltid tillsammans. All tid tillsammans.
Vi har inte längre varandra. Inte fysiskt, och ibland, ofta finns det stunder då det bara är det som spelar någon roll. Då blir allt annat oviktigt. Allt annat.
I slutet av maj åker jag och Christian på en resa till Hven tillsammans. Vi ska sova tillsammans utan barn, sitta vid havet, cykla på tandemcykel. Vi ska prata. Vi ska komma först. Vi ska hitta varandra.
För jag tror, att det där framme, en tid som måste gå, finns en framtid för oss. Ett liv att leva, man, kvinna med tre små barn. Med ett kärlekens barn i en grav.
Catarina
Måndagen den 27 april. Sjuka barn.
Alma har dubbelsidig lunginflammation. Feber mellan 39 och 40. Sover bort den största delen av dagen och ligger emellanåt och tittar på Mamma Mia filmen. Jag går med öronproppar, passar upp med spenatsoppa och isvatten. Alma gråter och ber jag vill inte vá sjuk mamma.
Vera är minst sjuk av barnen med sina lungor fulla med slem. Hon rosslar hostar och kräks. Och kräks. Och. Kräks. Jag börjar tro att hon kanske är magsjuk. Och vi stora människor är mitt bland allt det sjuka. Bland kräk. Hosta. Kräk. Vi mår lite illa. Lite. Vi dricker mest vatten.
Lykke liten genomlider sin första lunginflammation. Till skillnad från sin syster så är den bara på en lunga. Hela, säger doktorn. Låter lite dåligt, säger han muntert. Inte muntert. Han låter lite grå. Inget illa menat alls, om han nu skulle läsa här, men lite dov låter han allt. Lykke vill inte äta, så vi trugar och tänjer på gränser. Vi gör egen glass med mjölk, naturell yoghurt, banan, hallon och blåbär. Hon tycker att det är gott. Hon äter bara lite, sen vill hon amma igen, jag som nästan har slutat amma den fina lilla flickan. Men, skam den som ger sig. Hon suger och jag, jag, jag... Fylls väl på efterhand.
Är det någon som vill ses?
Catarina