alfons

Såhär på kvällen, för tre år sedan, var det klart. Döden, förberedningen inför begravningen och nedsänkningen i jorden. Vi var färdiga med sjukdom och förlust. Vi hade samlat ihop all vår kärlek, all den där sista kraften för att kunna ge Alfons en värdig begravning och ett respektfullt avsked. Jag försöker minnas det som inte finns på foton och film. Erinras kistan som välbekant i kyrkan där jag sjöng "Älska mig för den jag är" en dag i nian, inför sommarlovet 1995. Så minns jag kistan i en marskall kyrka, minns hur kyrkan inte var just det; kall. Minns med en svag känsla hur kyrkan var varm av ljus och människor som kom för att ta avsked av en alldeles för liten Alfons.

Jag minns gången som fick prydas av blommor, minns hur vi satt runt kistan och minns det fina fotot av en leende och cancersjuk Alfons. Jag minns att jag köpte ramen på Åhléns. Den med rosa diamanter på, precis som han tyckte om.

Jag minns den nakna sången som vi sjöng acapella: Pippis avskedssång. Jag minns storheten och sorgen i Mikael Wiehes röst när han sjöng Sång till friheten för Alfons. Att han kom. Jag minns min gamla kantor Marianne, och hur hon på orgeln spelade Greensleeves, den som jag alltid nynnade för Alfons när han var en liten nyfödd bebis. Jag minns vännerna, de gamla och de nya. Jag minns skratten och gråten. Barnrösterna.

Jag minns hur tung kistan var att bära hela vägen upp till backen, till Alfons plats. Jag minns hur vi passerade dagis och min tanke; han kom nästan ända fram. Jag minns hur tjockt repet var, det som sänkte kistan och Alfons ner i graven.

Jag minns hur tomt det blev efteråt. Jag känner det ännu.


Catarina

Alma-Lee och Alfons, hemma i april 2006.


Jag bestämmer mig för att skiva minnen från de två sista dagarna med Alfons. Om döden som hos oss är lika sann som krokusar om våren. Jag tvingar mig att minnas hans utsträckta armar mot mig, minnas livet som fanns att gråten som sköljde ur mig. Minnas med lukt. Med känsel. Med ljud.
Detta är mina minnesord om Alfons inför hans dödsdag. Det är ofattbart att han inte har funnits här hos oss på tre år. Döden är utan tid.

Catarina.




****

Dom sa att han inte skulle överleva helgen. Idag är det torsdag och Alfons har levt sig igenom åtta dagar hemma, med sagoläsning, legobygge och smärtor. Varje dag kommer KVH hem till oss, höjer den kontinuerliga morfindosen och tätar ihop de behovsdoser vi själva kan de honom genom ett knapptryck. Vid varje jämmer eller synbar plåga trycker vi och han somnar igen, alltnärmre den oundvikliga döden.
Nu är det kväll och Alfons kropp visar skelett, tunn hud och hårda tumörer. Vi vet de ställen vi kan röra utan smärtor, men det är svårt nu. Han vilar likt en nykläckt fågelunge på sitt trollskogstäcke. De långa smala benen är kalla och när jag lägger på en filt säger han jag är varm, och jag lägger den åt sidan igen. Varje ord stavas i hans mun och jag väntar. Vi väntar.

Så kommer jag på mig själv med att vänta på att livet ska återvända, på samma sätt som jag efter en kall vinter väntar på vårens ankomst. Som jag väntar krokus igenom frostkall jord.
För det kan väl inte ta slut? Han har varit dålig förut, och har alltid förvånat oss med snabb återhämtning och stark livsvilja. Han har suttit upp vid den legostad Christian varsamt byggt upp på det stora bordet i vardagsrummet. Han har lekt genom oss, och vi har genom den leklusten: Stanna tåget. Hissa upp lasten. Ta fast tjuven som rymmer i polisbilen. Men, i åtta dagar nu har han förvandlats från sjuk till dödssjuk.

Kvar i huset är mormor och morbror Mikael. Alla andra har varit här, turats om att komma allt efter Alfons beordrat då får dom komma hit, alla ska vara här.
Plötsligt öppnar Alfons sina ögon och sträcker upp armarna, behöver du kräkas Alfons, frågar jag, men det behöver han inte. Han sänker armarna och ligger på rygg med stora ögon. Vad tittar du på Alfi, undrar Christian. Jag tittar inte på något och jag tänker inte på något.

Så sluter han sina ögon och somnar igen.

Vi delar upp fredagens vaknatt och mormor ska sitta första passet fram till klockan tre, sen tar Mikael vid. Vi har ställt upp den röda fåtöljen invid vår säng, bredvid Alfons och smärtpumpen. På andra sidan står ett litet svart bord med en vas blommor och fotografier på Alfons från förr. Det ligger en svart skrivbok och i den skriver vi om nätterna.
Natten är svår. Alfons smärta går inte längre att ta bort med morfinet han har. Han får behovsdoser var nionde minut och glider in i ytlig medvetslöshet för ett par minuter, innan ny smärta sköljer genom hans kropp. Yr av trötthet ammar jag Vera och somnar om.

Halv åtta, fredag morgon, marscherar Alma-Lee in i sovrummet för att säga hejdå till Alfons. Hon ska åka till dagis och Christian ska köra henne. Alfons hör henne och nickar till svar.

Jag sätter mig upp, yrvaket, stryker med kärlek i handen över Alfons panna: Vet du Alfons, vad det är för dag idag? Alfons skakar på huvudet. Det är fredag. Han nickar. Vet du vad vi ska göra idag, undrar jag. Han skakar på huvudet. Jo, ikväll ska jag bära ner dig till soffan också ska vi ha myskväll. Vill du det? Han nickar och försiktigt lägger jag mig ner igen.

Jag hinner sluta ögonen när jag plötsligt hör hur Alfons gruffar och Mikael hjälper honom upp till sittande. Vill du kräkas, frågar han. Alfons suckar och får hjälp att lägga sig ner igen. Dricka, säger han, men hinner somna igen innan Mikael tagit fram glaset.
Sen blir allt bråttom. Alfons vill upp. Mikael tar honom i famnen, jag förstår att det är dags och måste hinna stoppa Christian från att köra Alma-Lee till dagis. Jag springer nerför trappan, mamma kör istället och på väg upp till sovrummet hör jag Alfons skrika mamma, mamma, pappa, pappa. Han sista krafter. Hans sista ord.



Hud mot hud ligger Alfons i min famn, mellan mig och Christian. Som en fisk, nyss upptagen på land, kippar han efter andan. Länge, länge sitter vi så och tiden tycks stå still. Vi pratar med honom och trycker in de morfindoser vi kan, allt för att han ska behöva uppleva så lite smärta som möjligt.

Klockan fem minuter i halv nio, fredagen den andra mars, når vårens första morgonstrålar den snötäckta marken. Våren är på väg, och i samma stund tar Alfons sitt sista andetag. Han andas aldrig ut igen. Alfons är död.

****


Morbror Mikael och Alfons. Mars 2006.

Mycket kan vara nattsvart;
sorgen, döden och den enorma saknaden.

Men jag kan välja, välja livet. Se att vi förlorade Alfons,
men att vi vinner över cancern genom att leva.
Genom att njuta i vardagen och
genom att inte vara en sjukdoms offer.
Alfons kämpade och förlorade.
Men i 4 år, 8 månader och 18 dagar
stod han som en vinnare.
Han levde och ville leva.

I min njutning och i min kärlek till livet
kan han leva vidare. I allt jag gör,
inte i hur många tårar jag fäller.
Bland de papper där vi skriver våra framtidplaner,
finns han,
i de vårlökar vi sätter och
bland de doftande syrenkvistar vi bär in.
Där lever han.

I doften av de nybakade kanelbullarna,
jag och Vera bakat, lever han.
I den doften fanns han.

Han har levt bland regnets droppar,
i gyttjiga pölar,
intill nyfödd syster och
bland lekplatshopp.
Han har stått på skidor,
känt varm sand mellan tårna i långtbortaland.
Han har åkt på slingrande väg uppför en vilande vulkan,
till riddarborgen under solen.

Han lever i allt jag är, i det jag väljer att vara.

I sorgen. I saknaden. I livet.



Under äppelträden i trädgården där vi gifte oss, dagen efter återfallsbesked. 2006-08-26.


Catarina


Lördagen den 16 januari finns jag och systrami i Kristianstadsbladets bilaga K2. Om hur det kan vara att leva, om det svåra men också det tacksamma i livet med svårt sjuka barn. Om hur det är att vänta död mitt i livet. Läs den gärna.

Jag väntar i tanken som vill veta hur frosten på Alfons dödkallkinder ser ut. Hur jag skulle kunna andas bort iskristaller med min varma andedräkt, för att värma, för att få ge liv åt död. För hur kan jag, genom den upplevda smärtan av all tids förlust, sluta fråga mig hur kan det ta slut, hur det inte går att väcka liv.

Hur ska han alltid kunna ligga i jord. Kall?
Hur kan minnet solbleka mina steg från öppen grav, med Alfonskista?
Hur kan ekon av minnen susa dovklang för att jag ska kunna leva här och nu?

Hösten och den allra första terminen i skolan har inneburit att jag satt mig och mina behov i första hand. Jag har lagt det mesta åt sidan och levt så normalt som möjligt. Där har jag gjort en bedövande upptäckt; döden får inte plats.
Jag har lämnat barnen på dagis, varje gång ett ögonkast från Alfons grav. Jag har inte mer än ett par gånger, i det sambandet, gått dit. Jag har hittat ursäkter som fått mig att stressa vidare, till skolan, hem, till affären eller träningen. Jag har emellanåt mått fysiskt illa över mitt svek som mamma till min döde son. Att ha en känsla av att inte räcka till, det finns både för döda och levande barn. Känslan av otillräcklighet.
I oktober reste jag dessutom bort med en vän. Åkte till Stockholm, roade mig, skrattade och sov på hotell. Jag njöt av mitt nya liv, där jag lämnade den dödbubbla, som min förlust innebär, utanför.

Denna hösten har jag varit ovän med graven; alltid för kallt, för fult, för regnigt eller för skräpigt. Jag har medvetet, ägnat tid åt att hitta allt det synligt negativa med Alfons plats. Där, vid graven, har det inte funnits tid att tänka på den fantastiske lille pojke som ligger begravd. Genom cancern. Med all vår kärlek.

Och jag kan inte låta bli och förbanna mig själv. Men. Jag vet att detta är en fas, likt de andra i sorgens spår. Jag vet att det kommer en ny tid för mig, en ny uppgång. Och jag vet att jag kan se tillbaka, för bara då, kan jag växa, bli starkare och finnas mer. Både för Alfons, Alma-Lee, Vera och Lykke.

Jag försonades med Alfons på julafton. Det hade jag kommit överrens med mig själv om. Nu kan jag orka omfamna honom i tanken och där med ett leende berätta om mina superba betyg i skolan. Jag kan undra hur det skulle vara med honom här, utan att ångesten sprider sig i kroppen.

Idag har jag och Alma-Lee varit på badhuset tillsammans. Jag är en mycket stolt mamma till en bedårande flicka som precis har tagit Baddaren.

Gott nytt år,

Catarina

Alfons.

Idag minns jag din kista.
Minns dig i.
Nerlagd. Omstoppad.
Minns dig död, så
fullständig som den är;
döden. 

Minns den som den stod
på kyrkans röda stengolv
med blommorna, minns
doften.
Hur döden fick lukta
nyutsprungen.

Idag minns jag
dig, under
dina
systrars
små
luciafötter;
firande.



Jag saknar mig tom på dig.




-mamma-

Hur kan tre år förvandlas till en evighet?
Hur kan längtanslängtan osynliggöras, genom
oförståelsen efter den totala förlusten?
Hur kan människan fortätta överleva död?

Hur kan jag
fortsätta
leva
utan dig
Alfons?


Alfons i november 2006.


Och jag kan aldrig i ord beskriva
ensamheten
saknaden
och den
största
tomheten.

Aldrig.


Idag håller jag sorgedag.


Catarina.

Jo, tack. Ni har så rätt. Rätt i det att kunna se tillbaka till styrkan och försöka plocka upp den igen: vila och äta, kravlöst, skola och dagis. Så, jag har tänkt mycket på det och låter det falla in.

Idag har jag plockat upp min bok igen, det är dags att avsluta den. I slutet av november kommer Alfons fantastiska läkare, Ingrid Öra, hit. Vi ska påbörja efterordet tillsammans. Och äta god mat förstås. Det kommer att bli mycket skratt och många tårar, det blir det alltid. Hon är en god förebild.

Tänkte bjuda på ett utkast, sen låter jag resten vänta till en färdig bok. Så, håll till godo.

                     Vaken.

                     Efter återfallets cellgifter fortsätter tumören i huvudet att växa. Vi får beskedet på fredagseftermiddagen; akut strålning ska sättas in. Detta är sista och enda chansen att få stopp på tumören, operation i huvudet är inte att tala om, säger doktorn, alldeles för många risker. Han ritar huvud med tumör på ett papper, försöker lugna våra spontant genomtänkta frågor, fyller på med näsa och öron för att beskriva storlek och avstånd. 
                     Hopplöst åker vi hem, tungt och tyst. I baksätet skelar Alfons för första gången i sitt liv, vrider huvudet i läge, i ett försök att fokusera blicken i Bamse-tidningen.

                      Det är måndag och vi ska träffa Skalman. I väntrummet ropas Alfons namn upp, han tittar och tittar men han har ju inget skal på ryggen, skrattar vi. Skalman letar i sina gömmor, visar ett nät i ljusgul plast, lägger det i varmt vatten för att få det att mjukna. Sen tar han försiktigt upp det med sin tång och placerar det över den bredvidliggande dockans ansikte. Alfons följer noga varje ord och rörelse. Han har sin keps på och nappen löst i handen. Framför mig kan jag se honom som en tio år äldre praktikant.

                      Så blir det Alfons tur att ligga på britsen. Jag hjälper honom tillrätta när han frågar får jag ha nappen i munnen? Jag nickar och han suger snabbt. Över hans ansikte lyfts nätet på plats, spänns fast vid sidorna för att svalna på ett par minuter. Aj, aj, aj det är varmt, ta bort det. Alfons blundar hårt och rösten är liten. Fastsatt. Tumörtryckt. 

                      Varje morgon kör vi de fem milen till Lund för sövning, strålning, uppvak och hemfärd. Varje gång viskar vi kiss och bajs i hans öra och varje dag vaknar han och är arg. Han blir arg när vuxna runt om honom kallar honom för duktig. Jag frågar varför. Han svarar enkelt för att jag inte vill vara duktig. Vi pratar om att man ibland måste göra saker som man inte vill. Vi pratar om att det inte är duktigt. Att göra svåra saker, utan vilja, det är mod.

                      Så en morgon vill han inte längre. Han bestämmer sig för att det är vår tur att lyssna på honom; jag vill inte sövas mer. Hans röst är modigt bestämd och inte en enda sköterska eller strålningsdoktor i rummet är villig att ta upp till förhandling. Jag och Christian är väl införstådda med riskerna vid strålning, där varje millimeter på huvudet räknas och mäts ut varje dag. Jag vill lyssna på Loranga, Mazarin och Dartanjang och jag kan ligga här själv och lyssna när du läser pappa, säger han.

                      Med svansarna mellan benen skickas vi ut ur det kala strålningsrummet av en fastsatt fyraåring. Jag ser honom genom en teveskärm och Christian läser högt i mikrofonen: Först ser man bara skog. Massor av tallar och granar och lite stenar och myrstackar och gamla barr och tallkottar från förra året. Men så ser man lite hus.

Alfons rör inte ett finger.

I bevakningsrummet samlas häpna sköterskor och strålningsdoktorer; aldrig tidigare har ett så litet barn strålats utan sövning. Aldrig ett barn med så mycket mod och så mycket vilja. Från och med den dagen strålas tumören i Alfons huvud till sagan om den knasiga pappan med den kanelbulletokige sonen och den förvirrade farfarn som levde sina liv i sina röda små hus med tigrar i förrådet. 

                      Jag har aldrig mött någon modigare än Alfons.




Catarina.

Tack ni fina som inte bara läser, utan
också kravlöst bemöter det jag skriver.
I rådande stund, i alla stunder, är det gott.

Här kommer lite glädje som gör mig varm. Håll till godo.


Fina Vera 3 år. November 2009.


Fina Alma 5 år. November 2009.


Busiga Lykke 1 år. November 2009.


Finaste Alfons 4 år. Juni 2006.

Mina barn i mitt hjärta.


Catarina

Jag vaknade före alarmets pip från klockan imorse. Huset var tyst och utanför föll regnet smått och tätt, den sortens regn som tränger igenom allt. Morgonen var ganska kall och det hade varit mycket lättare att dra täcket runt kroppen igen, istället för att gå upp.

Idag hade jag prov i Medicinsk grundkurs och matspjälkningen. Det gick bra, skrev på allt och alla termer och utsvängningar tog jag med. Det känns gott att sitta med ett prov framför näsan. Att jag får bevisa för mig själv på ett konkret sätt, vad jag kan klara av; att jag kan och att jag vill.

Men. Jag är trött. Mycket trött. Jag tycker att det är svårt att ha en daglig social kontakt, och ur den föds känslan av en slags ensamhet; det var längesen. Det var längesen jag gick i den andra världen och jag vet nu att jag fortfarande inte har en aning om var jag står i min nya värld, den efter att Alfons dog från mig. Och jag hatar det! Jag hatar den sortens ensamhet. Den sorten som sätter mig vid sidan av livet. Vid sidan av livet. För jag kan inte vara med.

Ofta ställer jag min ensamhet, som ett uttryck av min saknad, i förhållande till det liv mina barn har, har haft och det jag kan hjälpa till att ge dem. Och jag slås ofta, ofta av min enorma trötthet. Jag är så trött. 
Tröttheten gör att jag emellanåt glömmer bort hur Veras hand känns i min, hur Lykkes nya ord växer, hur Almas frågor är del i hennes stora och att jag glömmer mig. Jag skalar av mig själv först. för att kunna knåpa ihop tiden, för att hinna plugga, för att laga mat till barnen, för att hinna handla...

Jag är ganska stressad och sover lite och alldeles för dåligt. Fortfarande stupar jag i säng trots att jag vet att detta har varit ett problem ganska länge nu, trots att jag vet hur ohållbart det är i längden.

Jag är i en svacka, där jag lägger den mesta av min energi på skolan och barnen. Lite till mannen och lika lite till mig själv. Ikväll tycker jag synd om mig, lägger mig under täcket och säger: Du har inte haft det lätt. Du saknar livet.

Imorgon riger klockan 06.05. Ny dag och snart blir det lite lättare igen.



Catarina   

Tiden går och orden gör sig inte påminda. Vardagsbestyr tar över och tiden med Alfons i livet känns främmande.

Vem var vi? Vad gjorde vi? Vad stod vi för?

Det handlar om reflektioner och om sätt att förhålla sig till ett liv som fortfarande känns skrämmande. Detta: livet utan Alfons. För hur kan livet bara fortsätta, förändras? 

Så, vem var vi? Vi var en liten familj, två barn tre och ett år gamla, som skulle flytta till ett renoveringsobjekt för att slippa storstadens dån. Vi ville bygga ett liv tillsammans, med naturen som granne, jordnära och med gräs mellan barnens tår. Vi ville leva här tillsammans.

Vad gjorde vi? Jo, vi gjorde just så. Trots att Alfons barnrunda kropp tvingades med cellgifter och att hans hud flagnade, så tog vi med varandra ut i trädgården, skalade äpplen till förbannelse allt för att barnen med lusta skulle få äta vår egen äpplemos. Vi ville ge barnen fotfäste, vi ville ge oss en grund. Och det fanns så mycket stolthet i den där eviga äppelmosen som stod och puttrade på spisen. Stolthet; Den har vi gjort.
Och i motvind fortsatte vi: räknade minuter mellan busstider, för att få så mycket tid som möjligt tillsammans i vårt hus i vår lilla by. Vi ringde alla extragångerna bara för att upprepa kärleken och saknaden; imorgon ses vi. Åh, kan jag tänka nu, om jag vetat så skulle jag tagit Alma i bilen, just den där kvällen när saknaden efter Alfons och Christian rev som mest, kört den fånigt korta med ändå så långa vägen till dom i Lund. Allt för att se andetag, höra sovljud, röra varmben över svalt kvällstäcke, smaka samtalet med honom, luktat på hans kala hjässa och fått hålla honom intill på vägen mellan sjukhussängen och toaletten. Jag skulle räknat stegen, tagit ett extra.

Vi stod för varandra. Uppriktigt och sällan kuvat. Vi hade kärleken. Vi hade kampen och framförallt: vi hade varandra.


Idag vacklar allt.

Alfons är död. Det är vårt värsta, och det kan jag bara ordlöst beskriva innebörden av.

Christian och jag försöker väva ett nytt slags liv tillsammans och just nu kan jag bara önska att det blir en lagom mjuk och varm filt som vi kan lägga om varandra, tillsammans hålla oss varma inom och med inslag av guldtrådar.


Catarina



Med utsikt utanför vardagsrumsfönster. Senhöst i Sätaröd. Oktober 2009.

Lykke bestämmer kvällssaga från bokhyllan med den finaste av finaste blickar.
Hon bläddrar, smakar och ljudar fint på sitt eget kloka vis.

Vi har det svårt nu, åter till ångestberget,
för att klättra med förhoppning om att
ta oss upp. Berget känner vi, detta
är bara en annan sida.

Barnen med höstkinder
får mig att leva,
deras väsen säger
Det blir alltid bra igen, mamma.

Varje ord bär
hela sin förtvivlan
hela sin glädje
Vi bär varandra.

-Göran Sonnevi-


Catarina

Om den 11 juni 2009. Dagen innan Alfons 7-års dag

Det är gryning, klockan är 04.05, jag rullar ut från vårt hus, ut på E22:an. Allt är helt tyst och stilla, jag rör mig framåt helt ljudlöst, inga bilar, ingen trafik, plötsligt kommer det en lastbil över backkrönet, jag vinkar och han "tutar" med alla sina lampor (tufft många). Det är en gammal och väldigt sliten posten-lastbil med ett långt och rostigt släp. Det känns som en häftig start, gryningen är grå och det blir som ett startskott att bli bländad, nu är jag på väg mot mitt jobb på posten i Malmö, lastbilen likaså. Jag ler för mig själv.

Tar av österut från E22:an nästan direkt, rakt upp på åsen genom tät bokskog, bort från alla stora vägar, all trafik. Jag är fullpackad, tre bananer, två energybars, en påse zoo, tre stora dubbelmackor av hembakat bröd, en flaska vatten på ryggen och en liter vatten på cykeln. Vikten känns, det är tungt att släpa upp mig och allt för de branta backarna, upp till toppen på Linderödsåsen. Har bestämt att börja försiktigt de första 20 minuterna. Väl uppe på åsen vid Svensköp viker jag av mot sydväst, mot Hörby.

Ökar tempot och sätter mig ner och "borrar", 42 km/h, bra tryck i benen. Plötsligt rör sig vägen framför mig, två stora hjortar står mitt i körbanan, vi ser varandra samtidigt, de flyr ut över ett fält och jag ler över den vackra synen, strax efter, en stor rovfågel lyfter precis framför mig och flyger bara några meter ovanför mig och 20 meter framför mig. Så glider vi fram tillsammans, mellan träden, helt tysta båda två i 100 meter, när fågeln stiger och försvinner över trädtopparna skriker jag för full hals, wohooooo!

45 minuter, når Hörbys utkanter, en räv springer på andra sidan E22:an, som jag återser för första gången sedan starten. Slipper cykla på den eller ens korsa den i alla fall, svänger ner mot Hörbys stadskärna. Sätter mig upp på cykeln och börjar äta första middagen av tre, rullar ner genom Hörby inte en bil, inte en människa, 59 Km/h, måste bromsa i rondellen, och vid torget inte en levande själ, kör som om gatorna var avstängda för ett cykellopp, avstängda för mig. Snävt höger sen direkt vänster, tar kurvorna på ”fel” sida i så hög fart det går, ut på andra sidan Hörby, mätt och med ny energi.

Uppför igen, mot Lyby, ganska kraftig stigning, växlar ner, farten minskar, sätter mig upprätt och lite längre bak på sadeln för att få mer kraft till att lyfta mig och cykeln alla metrarna uppför backen (och om jag någonsin hör någon säga att Skåne är platt så blir jag förbannad). Solen går upp över landskapet som bereder ut sig mot norr, skogarna, dimmorna och hela Ringsjön, det är så vackert, vår värld, vår jord är så vacker att den får mig att glömma smärtan i benen, glömma allt.

Men bara för en liten stund. För nu kommer den smärtan, den jag känner, den tilltar och bränner och benen som inte är mina ben längre , utan två maskiner som slaviskt pumpar upp och ner. Jag tappar mer och mer energi, får växla ner, ställa mig upp i den sista branta lutningen upp mot kyrkan. Efter ca 20 minuter sipprar smärtan liksom sakta bort och ny energi kommer, benen har bytt bränsle, från de snabba kolhydraterna i musklerna kör jag nu på energin i fetterna och proteinerna i musklerna, inte riktigt samma kick i benen men jag vet nu att jag kan köra hur långt jag vill, jag bestämmer nu, jag sätter gränserna. Kroppen är min farkost, cykeln bara en förlängning av min kropp. Min hjärna styr och kroppen ska bara lyda.

Löberöd, middag igen, ner mot Flyinge, väldig backe nerför, 69 km/h, vilar, vet att Dalbybacken, som snart kommer är ett svin. 05.55 rullar genom Södra Sandby börjar klättra upp för en backe som inte finns, den syns inte i varje fall, men den känns, nu är det tungt, nu är min vilja avgörande, kommer upp, vänder ut från skogen vid Dalby, ser ut över hela slätten, i horisonten, reser sig som vita kalkstensklippor Malmös vita höghus, förorterna.

Med morgonsolen i ryggen ser jag Fosieverkets höga skorsten, Turning Torso, Malmö mitt mål, jag ler brett igen! Full fart igen, ny energi, snabbt i Staffanstorp, middag igen, ökar takten, men nu vill inte benen mer, jag vet att det hela snart är över, har en fantastisk tid; 2 tim 30 min, tar av mot Nordanå, sista orten utanför Malmö. Ser högersvängen, sista svängen sen är det bara raka vägen in till Valdemarsro över inreringvägen, sen Kirseberg och mitt mål.

PANG, kklonkk, tvärstopp! Hela framväxeln, lossnar från ramen och går in i vevpartiet fram. Stopp, stopp, får loss högerfoten från pedalen, precis i tid för att undvika fallet, bara 5 km kvar till Kirseberg, 8 mil på 2 tim 41 minuter, jag hade ju klarat det på under 3 timmar! Tusan också! Inser att jag inte kommer kunna cykla mer idag, cykeln behöver lämnas in och lagas. Ringer efter lift, (lite svårt att traska i cykelskor med klossar under), blir hämtad, cykeln in till cykelreperatör i Malmö, Bussen hem efter jobb istället.

En fantastisk upplevelse, och det ger mig en ro och ett lugn i mitt inre att åka så fort min kropp bara klarar, på gränsen av vad som är möjligt att uthärda, då är jag så nära Alfons och mig själv som det går att komma, min hjärna är tom på ovesäntligheter, jag bara finns och det är så skönt att ta ut mig helt, att låta smärtan komma och besegra den. Jag behöver besegra något, jag måste vinna, min vilja ska vinna, detta är vad jag behöver nu.

Då jag aldrig någonsin mått så dåligt som jag gör nu.

Christian                           

Lykke har äntligen, efter många hejarramsor, nu satt fart med att gå. Hon reser sig tappert och börjar bli riktigt bra på att hålla balansen i vinddraget efter storasystrarnas förbispringande. Hon är så söt! Hon har börjat på dagis och det fungerar jättebra. Hon pratar mer och mer och har tillochmed lärt sig sitt första tecken, för er som kan teckenspråk: Ba (bra)! Vi är givetvis mycket stolta och nöjda med resultatet.


Lykke tränar på balansen. Hemma i Sätaröd 2009-09-27

Alma, phu, lever mycket i sin kropp men minst lika mycket utanför den. Hon har stora känslor för vad rättvisa och orättvisa är. Hennes värld är, förhoppningsvis bara förtillfället, mycket svart eller vit. En klassisk orättvisa kan vara den vid middagsbordet där hon får mycket mindre vatten i sitt glas än vad Vera fick. Hör och häpna, vilka orättvisa föräldrar.
Men hon har också en annan sida, som för en lite trött mamma är mycket trevligare. Hon hittar gärna på små korta lekar som hon och Vera ska utöva i diverse utstyrslar, med ljuvliga sånger om sommaren där solen skiner där vi med strålande ögon betraktar våra små liv där de, hand i hand, snurrar runt i molndans över vardagsrumsgolvet... ända till dess att den ene trampar fel och hamnar på den andres fot och orättvisan är ett faktum!


Alma-Lee har tappat sin tredje tand. Lyckliga hon, fick ett besök av tandfén, som lämnade en guldpeng.

Vera är vår lilla blyga som mer än gärna använder sig av adjektiv i sina beskrivningar av en god pizza som morfar har bakat eller om hur solen går upp och skiner. Hon är skönheten själv och älskar att göra konster och trix. Emellanåt får hon utbrott och kan skrika, i värsta fall i timmar, och efteråt är det svårt att luska ut varifrån det kom och varför. Vera älskar allt som är vosa och fick en vosa bandspelare i födelsedagspresent. Hon var förövrigt mycket tacksam och glad för sitt kalas och all uppvaktning. Alma tyckte att det var orättvist.

Fina Vera är nöjd på sin födelsedag, 090925.

Det är svårt att förstå att Alfons var precis tre år fyllda när vi fick diagnos cancer. Mycket främmande och svårt.

Skolan var, emotionellt sett, svårare att möta än vad jag räknade med. Jag faller ofta under den stora sorgen och saknadens skynke, den som bara gör mig trött och tankspridd. Det är fasansfullt jobbigt. Att i de sammanhangen vara skärpt och kreativ, vilket jag vill vara, är svårt.

Men så är det fantastiskt med studier, med ny kunskap och att få bevisa det i diverse prov. Redan efter två veckor hade vi prov i Medicinsk Grundkurs, och inte tusan kan jag låta bli att berätta att jag klarade det med bravur: VG+. Jag är mycket nöjd och mycket trött. Jag har fått fina vänner och de är fina människor.

Nu väntar sängen och självstudier imorgon. Lykke och Christian är hemma eftersom hon har fått vattkoppor. Alma och Vera ska köras till dagis och hösten är hjärtligt välkommen med sina stormar.

Väl mött! Catarina.