alfons -

Jag går till Alfons säng, där hans ena tunna ben vilar uppe på täcket. Han ligger på rygg och halvsover.

Försiktigt fäller jag ner kanten till sjukhussängen, lyfter på täcket och glider långsamt ner bredvid honom. Han vänder sig tacksamt mot mig och söker sin hand upp i min varma armhåla. Jag hjälper honom att hålla kvar handen, själv är han för svag. Jag rör hans huvud, stryker med ett finger ner över pannan, ner mot näsan där han har fått sina första fräknar. Näsan har också blivit smal. Läpparna är lite torra och jag lägger tyst på ett tunt lager med vaselin, för att mjuka upp.

Alfons viskar svaga ord som, i all enkelhet, blir svåra att tyda: klappa. håll. där. Han visar bakom huvudet, där en ny tumör spänner svullnad i huden. Jag vill inte röra, den känns så nära och ytlig, men håller ändå varmt hans huvud. Där vi ligger, minns jag det en gång lilla nyfödda, kletiga huvud som fick plats i min hand. Jag minns hur jag kupade min vänstra hand för att bära det som ett evigt minne. Många gånger har jag kommit ihåg det ögonblicket, och idag, här, nu, blir det som om cirkeln är sluten. Tysta tårar trillar ner på kudden där han ligger. Snoret rinner, jag vill inte störa, jag snörvlar inte, torkar inte, vill inte röra mig.

Här, i rummet på avdelning 64 i Lund, en vanlig solskensdag där världen utanför längtar vår, faller livet på plats. I min hand vilar mitt barns nyfödda huvud. Ta mig aldrig härifrån.

2009-04-05 @ 15:54:15 Permalink Allmänt Kommentarer (35) Trackbacks ()

Lördagen den 4 april. Om jord.

Frosten har lämnat marken och idag har vi vänt jorden i trädgårdslandet. Med temperatur på 17 grader, har Alma-Lee och Vera grävt efter maskar iklädda sina baddräkter. Lykke har ätit sina första torra löv och några strån av det mjukt ljusgröna gräset. Idag har vi skakat av oss lite damm och räfsat ihop fjolårets grenar. Det luktar jord, fukt och liv.

I potatisdelen sätter Christian och flickorna potatis. I varje rad får 25 potatisar plats, det blir sammanlagt 6-7 rader. Varje planta brukar ge 10 potatisar, goda, friska och otroligt närproducerade. Varje säsong får vi ungefär 1500 potatisar, det är inte illa. Jag ska börja väga potatisarna efter skörd, för att se hur mycket pengar vi sparar. Idag ligger ICA´s kilopris på 8 kronor.

Plantor av brysselkål, purjolök, broccoli och basilika har fått varsin egen kruka. Om ett par veckor ska de ut i jorden för att ge oss god, nyttig och giftfri mat under sensommaren och hösten. Detta är vårt femte odlingsår, och för varje gång lär vi oss av de misstag vi gjorde året innan. I fjol blev morötterna godast, för att inte tala om löken; vit och otroligt frisk mild smak. I höstas planterade vi vitlök som nu har kommit upp tio centimeter ovan jord.
Jag längtar till skörd.

Om två år planerar vi bygga hönshus. Friska ägg från trygga hönor är det godaste vi vet.

Må gott alla ni fina människor som skrivit mail och peppat mig angående boken. Jag skriver och skriver. Och kommer frammåt. Nu har jag skapat 34 kapitel i två delar. Det känns bra och ser bra ut, tycker jag.

Catarina

2009-04-04 @ 16:16:21 Permalink Allmänt Kommentarer (9) Trackbacks ()

Fredagen den 27 mars. Ur boken: Allt att vinna. Utkast 1.

Rummet väntar. Längsmed den fönsterlösa väggen står soffan med ett dystert försök till färgglad klädsel. Kan hända att försöket gör att den känns ännu lite mer deprimerad, än om den skulle varit klädd i sjukhusgrått. I fönsterkarmarna står avdelningens lampa och cd-spelare varvat med buntar av papper som visar alla senaste värden; blodvärde, CRP, vita och trombocyter. Det ligger Bamsetidningar från rummet hemma; somliga vällästa och några alldeles nya. Det kommer att dröja ett tag innan de återvänder till byrån bredvid egen säng. Över en steril stolsrygg hänger ett par barnbyxor, ett linne och en tröja. Ovanpå det finns de små strumporna med smuts under.

Mellan fönster och vägg gapar sängplatsen tom. Jag sitter på soffans kant, oförmögen att luta mig tillbaka för en stunds vila, med händerna lugnt farande runt varandra. Bakom mig tickar den stora klockan på väggen nästintill ljudlöst och varannan minut vänder jag mig om för att se vad den visar. Tiden går. Tiden står still.

Mittemot mig, i en fåtölj av svart läderimitation, sitter Christian. I hans knä ligger det ett stort eldfärgat höstlöv som han plockat ute på marken, vid parkeringen. Det liknar ett skogslöv, buret av vindar från en frisk skog, långt ifrån sjukhus och avdelningar. I hans ena öga märker jag fukt och känner samtidigt att klockan sammanlagt tickat timmar. Jag räknar, snart sju.

Telefonen ringer och avbryter ordlös väntan. Allt är klart och ni kan komma upp nu, säger en lugn röst i luren. Christian har redan rest sig och står med lövet i ena handen och den andra på dörrhandtaget, med iver beredd att gå. Jag lägger på luren och de snabba, tunga stegen byts av framför varandra i korridoren. Hissen får vänta när vi väljer vartannat steg i trappan. Dörren känns tung och hjärtat flåsar när vi öppnar dörren intill uppvakets korridor.

Vi saktar ner och följer vägen runt hörnet. Det är lugnt och tyst när vi med ett handtryck avbryter för desinfektionsmedel på händerna.

Jag lyfter blicken mot den upphissade sängens fotända. Runtom finns kvinnor i vita och gröna rockar. Ljudet av tofflor mot det kala golvet tillsammans med markerande pip från de maskiner som finns runtom sängen gör mig nervös; ingenstans hör jag Alfons. Jag går mot honom, samtidigt som en i personalen gör plats för oss med varsin stol, när min blick möter det barn jag fött för att ge liv. Allt ställs på sin spets när jag lutar mig över slangar för att suga in doften från hans kala huvud; detta är så fel, så fel.

Jag vet inte var på hans lilla kropp, jag ska vila min hand när jag söker hans värme, i ett försök att lindra. Jag korsar med blicken över stora hudfärgade plåster, slangar i genomskinligt och rosa, pulsmätare och nålar. Illamående av förvirring, förtvivlan trycker jag tillsist min kind mot hans. I min näsa sticker lukten av syrgas från masken över hans ansikte. Jag stryker försiktigt min hand över hans kala huvud. Han är mjuk och långt, långt borta. Emellanåt jämrar han sig av smärta och snabbt är sjuksyster framme med en ny dos morfin som får jämmerljud att sjunka undan.

Magen under täcket är befriad från tumören som fått oss hit. Jag tittar försiktigt och kan bara hoppas att detta blir början till ett friskt liv. Jag känner med min hand, känner ett ärr som löper tvärs över hans mage och tänker: allt måste det vara värt. Allt har vi att vinna.

Catarina, som med tacksamhet tar emot tankar om texten. Tänk på att det fortfarande är det första utkastet. Skriv en kommentar eller maila mig på [email protected]

2009-03-28 @ 00:39:53 Permalink Allmänt Kommentarer (43) Trackbacks ()

Tisdagen den 24 mars. Om människor på jorden.

Om sonen som blev sjuk, dog
allför tidigt, kom
sorgen tung som sten, när
saknaden växte stor.

När lusten till livet sköljs
bort, grusas
sönder, där
inget, inget längre spelar roll.

Långt därnere kan jag inte sitta,
inte ligga eller heller se.
Därifrån kan jag bara blicka uppåt, hitta
ytan och
inse;
värre helvete
för mig
kan det aldrig bli.

Härifrån letar jag väg,
letar stunder,
möter vila.
Då och då, vet jag
finns det hopp
och lust till liv.

Hos Alfons, den 22 mars 2009, två år efter begravningen.

Sörjd.
Saknad.
Älskad.

Catarina

2009-03-24 @ 11:36:10 Permalink Allmänt Kommentarer (17) Trackbacks ()

Onsdagen den 18 mars. Om vårsol och vattenro.

Vintern har varit lång och kylan har gått in i hela kroppen, vintrarna sen Alfons dog. De känns som många men jag räknar bara till två. Alla de dagar utan Alfons som en i skaran av de levande, alla de frusna dagar, alla de stjärnklara, frostbitna nätter. Nu är de förbi och vårlökarna visar sina blommor ackompanjerade av fågelsång. Katterna jamar nätterna igenom och luften är lättare att andas.

Igår var vi vid Bosarpasjön, 12 kilometer härifrån. Lykke kände sin första sand mellan fingrarna. Alma och Vera var förundrade över att vattnet glittrade och vi stannade mer än en timme.

En livets dag. De dagarna värmer in i själen. De dagarna fattas Alfons så att det gör ont.

Se, så fina bilder!

Vera och Alma 090317

Vera vid vattnet 090317

Jag tinar i solen. 090317

Lykke i sanden. 090317

Catarina

2009-03-18 @ 16:32:04 Permalink Allmänt Kommentarer (13) Trackbacks ()

Måndagen den 16 mars. Smakprov ur boken. Vårminne. Utkast 1.

Mars/april 2006.

Vinterns snö har smält undan och i en vecka nu har solen torkat upp marken. Vårkrokus och snödroppe har hittat upp genom jorden tillsammans med korta strån av det som ska komma att blomma som påsklilja. Luften är fortfarande kall men äntligen värmer solens strålar, precis som varje vår, år efter år.

Jag hjälper Alfons med den blå hemmaoverallen, tar vantar och mössa på. Han har samlat ihop en hel låda med bilar, dinosaurier och bondgårdsdjur att ta med ut. Vi öppnar upp den nyinsatta dörren till framsidan av huset, går ut och stänger om oss.

På den gamla stentrappan lägger Alfons noga och omsorgsfullt ut sina utvalda som ska delta i trädklättring. Jag går till den stora pilen och klipper av en gren som släpar ner i marken. Alfons hjälper till med att hitta den sidan av grenen som är tätast, för att lägga den vilande och stadigt uppför trappstegen.

Vi sitter nära varandra och vi viskar när de klumpiga dinosaurierna smyger på varandra över de tunna grenarna. Långhals smyger på Vasstand som i sin tur, helt ovetande, blir påpassad av den förskräcklige Tyrannosaurus.

Akta dig mamma, nu äter den upp dig. Alfons röst är hård, stark och hes. Jag ryggar tillbaka, men det är försent; den tunga dinosaurien klubbsvans har redan fått tag i mig och attackerat. Med ett avgrundsvrål faller jag tillsammans med den annars så skräckinjagande Vasstand till marken. Haha, nu är ni döda, hör jag Alfons triumfera.

Jag reser mig upp igen och möts av Alfons utsträckta hand; här mamma, du kan få vara ko istället nu. Min tid som dinosauriemamma är förbi.

Vi fyller det lilla trädet med djur i alla sorter, Alfons leker vidare och jag börjar på årets allra första vårstädning. Jag klipper grenar och tar fram jorden under alla höstlöven. Det luktar vår. Luktar fuktig mylla.

Jag vänder mig om och tittar på Alfons. Han ser frisk ut; inte skulle man kunna tro att han varit så nära döden, att han mådde så dåligt bara för fyra månader sen.

Vi är på sluttampen av behandlingen. Han har påbörjat A-vitamin kuren nu, som han ska äta i sex månader. Vad väntar oss sen? Jag slår bort tankarna, bestämmer mig för att nu är nu. Idag är idag. Jag tar nytt tag med krattan i den gamla rabatten, invid muren.

Catarina

2009-03-16 @ 12:31:40 Permalink Allmänt Kommentarer (16) Trackbacks ()

Torsdagen den 12 mars. Om dimma.

Måndag morgon och jag vaknar tidigt. Natten har varit bra, alla flickorna har sovit i sina sängar och jag märker att lugnet i huset infinner sig mer och mer ofta. Jag vaknar aldrig utvilad, men spänningarna i min rygg och nacke är ibland borta vilket bäddar för en bra dag. Telefonsamtalen om cancer, epelepsi och anorexi blir till en malande katastrofberedskap som bara väntar, väntar. Nu finns det isället död och syskonbehandlingar som faktum.
I mer än två år har Alfons varit död och jag har hela tiden levt för barnens skull. För ungefär en månad sen tog det slut. Kraften, orken och den lilla gnuttan glädje över de levande. Slut. Istället måste jag leva för mig, för min skull och för att jag vill.

Det kändes inte som ett fall, utan lite mer som just det där sista andetaget som Alfons drog, vårens första morgon och livets sista dag. In men aldrig ut igen. In och sen stilla. Stilla och slut. I det finns ingen återvändo. Det väntas inte längre mirakel och det finns inte heller något telefonsamtal som kommer att ringas. Det finns inga röster som ropar om misstag. I Alfons finns det inte längre något liv. Det kommer det aldrig mer att göra.

Jag går upp, gör Alma-Lee och Vera iordning med kläder och lugn frukost. Huset är städat och under kaminen ligger det torr ved. Jag sätter en brasa och lyssnar efter Lykke som fortfarande sover. Morgonen förblir lugn, ända till strax före halv nio. Så orkar jag inte, och jag vet inte var jag föll. Vardagen med bilfärd, dagis, leenden och prat växer sig över mig och jag hamnar på golvet, gråtande och snorig som ett litet barn. Sorgen, saknaden, gråten, barnen, livet, döden den eviga.

Barnen gråter, halvklädda för färd till dagis. Jag skäller, för att jag inte orkar med min sorg, deras skrik, eller livets existens. Dom förstår inte och jag ringer till Christian som ringer till dagis, för att snart ringa mig igen för att säga Eva sa att hon förstår, att det ibland kan komma ifatt en.

Alma-Lee och Vera stannar hemma. Vi går en lång promenad in i morgondimman och jag känner mig osynlig. Det är en befriande känsla. Jag fastnar för här och nu. Hela dagen blir fortsatt bra. Vi är glada och lägger långa pussel på lekrumsgolvet. Vi är.

Catarina

2009-03-12 @ 23:53:40 Permalink Allmänt Kommentarer (19) Trackbacks ()

Tisdagen den 10 mars. Syster Linas ord om Alfons.

Min syster Lina skriver på sin blogg och jag fick tillåtelse att visa hennes ord. Viktiga ord, för henne, för oss.

Catarina

Den 2:e mars var det på dagen två år sen min älskade systerson Alfons förlorade mot cancern. Två år har gått, det känns som en evighet samtidigt som om det var alldeles nyss.

Jag minns den där eftermiddagen i februari, när du Catarina ringde och grät och sa att vi fick skynda oss till avd 64 i lund. Jag var i Linderöd med joel som då var nyss fyllda 2 år, och en kolik-Ella som var knappt 5 veckor. Jag minns att jag stod i Hannes fönster och tittade ut när du pratade om andningsuppehåll och tid som började ta slut. En verklighet som nu, lika mycket som då, var omöjlig att förstå.

Jag minns hur jag, Malin och Ella körde i ilfart ner till er, och hur vi en och en fick gå in till Alfons för att få en sista ensam stund med honom. Jag minns hur jag vankade av och an i korridoren utanför med en Ella som inte ville sluta skrika.
Jag minns hur hoppet rann ut i sanden. Jag minns kramar, salta tårar och förgäves tröstande ord.

Dagen efter trotsade ni snöovädret för att ta hem Alfons. De dagarna som sen följde går inte att beskriva. Jag minns känslan av att leva i en bubbla. När jag var hos er, och Alfons, stod tiden stilla. Ert hem var fyllt av ett lugn och en obeskrivlig kärlek. Jag minns hur märkligt det var att den vanliga vardagen bara fortsatte. Jag minns hur jag helst av allt ville ställa mig ute bland folk och bara skrika; fattar ni inte att han håller på att dö! Och ni bara fortsätter era liv och gnäller om er vardag! Fattar ni inte hur jäkla bra ni har det!

Men vem skulle väl förstå vad jag menade. Det finns ingen som förstår det djävulska i att se ett barn som man älskar ätas upp av cancer. Cancer i magen, i huvudet, i skelettet. You name it.

Jag minns hur det enda jag önskade mig var att min syster och hennes familj skulle få leva i en vanlig vardag. En vardag där tvättberget hopar sig, där förkylningarna och maginfluensorna avlöser varandra, där diskmaskinen går sönder och där man får köa för att få betala maten man sedan stressar hem med för att kunna mätta sina barn. En vanlig vardag. Att det skulle vara så mycket begärt.

Jag minns det vakum som omslöt oss när Alfons dog. Det ofattbara blev verklighet.

Jag minns hur Joel var med och målade kistan, Alfons kista. Jag minns hur jag fick hålla tillbaka illamåendet när Catarina och Christian lade ner saker i kistan, saker som de sparat för att visa Alfons när han blev vuxen. Jag minns illamåendet över den verklighet som de tvingades in i.

Jag minns begravningen, sången till friheten och den lilla lilla kistan. Jag minns pippisången, solrosorna och sex blå anemonerna.

Jag minns och jag gråter.

Jag gråter för den kusin som mina barn förlorade, den systerson som skulle lära de andra barnen bus. Jag gråter för den son som aldrig fick tappa sin första tand, lära sig cykla eller börja skolan. Jag gråter för dig Catarina, dig Christian, dig Alma och dig Vera. Jag gråter för dig lilla Lykke som tvingas lära känna sin bror genom oss andra.

Jag älskar dig Alfons. Igår, idag, imorgon. Alltid.

2009-03-10 @ 17:45:45 Permalink Allmänt Kommentarer (17) Trackbacks ()

Söndagen den 8 mars. Alla ni kvinnor.

*

Alla ni kvinnor, som
vardagskämpar, letar
efter lucka, för
att vila trött huvud.

Alla ni kvinnor, som
pusslar, försöker
få ihop, pressas
av de måsten, att
skulla passa in.

Alla ni kvinnor, som
somnar sent, för
att vakna tidigt, denna
dagen tillhör er.

*

Alla ni kvinnor som bär barn, på
trötta ryggar, jobbar
utan lön, skärs
i underlivet, för
att seden tillhör mannen.

Alla ni kvinnor, som
stenas in i döden, där
synden ni stod inför, heter
våldtäkt.

Alla ni kvinnor, som
flyr undan krig,
göms och glöms,
faller mellan lagar, som
inte tillfaller er.

Denna dagen, alla
dagar
är till er.

*

Alla ni kvinnor, som
sköra går ur elden, som
växer i styrka,
denna dagen är till er.

*

2009-03-08 @ 10:35:29 Permalink Allmänt Kommentarer (11) Trackbacks ()

Tisdagen den 3 mars. Om Alfons dag. Om rak rygg som vägrar låta sig kuvas.

Vi hade en bra dag tillsammans. Vi har haft en ganska svår tid, den senaste, men har fått lite nya krafttag. Vi har hittat tillbaka till oss själva igen och det vi står för. Det är som att klappa dammet av sig och resa sig, stå med rak rygg och vägra låta sig kuvas. Vi ser oss inte som drabbade, det tror jag är en farlig tanke, inte heller som offer. Alfons var meningen. Alfons är meningen.
Vi gjorde hans dag till en överraskningsdag och valde det som var lättast i tanken:

Klockan visar 08.25 och Alfons har varit död i två år. Vi tänder tomtebloss och pratar om våra minnen. På bordet står ljus och foton på Alfons. Bredvid står kastrullen med havregrynsgröt.

Hos Alfons. Alma-Lee, Christian med Lykke och Vera. 090302

Jag gjorde en bukett till honom med de blommor han tyckte mest om; lilja, solros och tulpan.
Christian, Lykke, Vera och jag 090302.

Vi kör till Olseröd, som är vår början till drömmarnars hav. Där är han alltid nära. Alma-Lee och Christian tramsar sig, Vera och Lykke har somnat och jag ler... 090302

Alma kastar sand i havet; så att inte vågorna ska komma upp på mig, säger hon. 090302

Det stormar och havet lever sitt eget liv med höga vågor och skummande vatten. Jag njuter. Barnen njuter. Vi är lyckliga och jag känner mig så fri. Vi skriker långa kärleksförklaringar till Alfons, ut i gråväder, som snabbt slukar våra ord. Jag känner mig så otroligt befriad. Här vill jag alltid vara. Hit når varken finanskris eller död.

Som vanligt: blomsterkastning i havet, till Alfons. 090302

Sen överraskar vi barnen med kycklinglunch i bilen, de är stormförtjusta! Vidare åker vi in till Tivolibadet i Kristianstad för att bara bada, bada, bada. Vi låter oss omslutas av värmen och minns när Alfons lärde sig att simma här.

På vägen hem stannar vi till hos Alfons och säger godnatt.

Alma-Lee. Vera.

Vet du Alfons? Du är den finaste pojken som finns på hela jorden och vi älskar dig.

Tack till er alla, som genom brev, mail, kort, sms, blogginlägg, blommor och ljus kom ihåg Alfons dag. Utan er skulle det varit bra mycket svårare. Tack, ni finns alltid hos oss.

Catarina

2009-03-04 @ 00:05:29 Permalink Allmänt Kommentarer (32) Trackbacks ()

Måndagen den 2 mars. Alfons dag - två år av saknad.

Till minne av Alfons Gunnar Malcolm Löv

12 juni 2002 klockan 19.27
-
2 mars 2007 klockan 08.25

Alfons med sin guwieeni-glass (Greeny-glass) morgonen den 11 augusti 2006, Christians 31-årsdag.

Två år sedan du dog, lika
ofattbart
nu som då.
Men se, älskade du,
livet
börjar ljusna.

Dina stunder hos oss, finner
sorgedagar,skänker
ljus och kraft.

Hos oss lever du Alfons,
hos oss saknas du.

Vi älskar dig.

Vi ses vid havet.

Mamma, Vera, Alma-Lee, Lykke och pappa.

2009-03-01 @ 20:33:09 Permalink Allmänt Kommentarer (42) Trackbacks ()

Lördagen den 21 februari. Två år efter.

Det är sällan gråten kommer. Det är sällan känslor tränger genom det starka hölje av kärleksskydd runt mitt inre, sen Alfons dog. Att tillvaron och världen ter sig meningslös.
Men så infinner sig guldstunder, som idag. Vera står brevid mig och tittar på laxen som jag gnider in med salt och peppar. En stor fisk med glimmande fjäll; den är vacker, säger hon plötsligt och jag blir så paff att jag får tårar i ögonen.

Det snöar ute; tjockt och i mängder faller den. Idag, lika mycket som den där dagen för två år sen. Dagen när vi åkte hem från sjukhuset med Alfons. Hem för att invänta döden.

Texten nedan är en som Ditte skrev, knappt en och en halv månad innan Alfons dog. Den får mig alltid att gråta. Med hennes tillåtelse via samtal från sjukhuset i Lund, där hon nu för en stenhård kamp, publicerar jag den ikväll. Tack, kära, kära Ditte.

Till minne av Alfons, mitt älskade, saknade barn.

Catarina

Kolmården, ett år senare

Imorgon är det precis ett år sedan vi var på kolmården. ett år sedan dagen då jag för allra sista gången träffade en levande alfons, med energi trots smärtan, med skratt trots gråten. med ork att kämpa mot döden, som fortfarande inte var oundviklig. det var efter det mötet som jag visste, jag visste att alfons inte skulle överleva. jag kunde inte längre hoppas, man såg det i hans ögon när smärtan inte gick att medicinera bort. jag läser vad jag skrev på bussen tillbaks till avdelning 48, tillbaka till sängen och droppet.

jag vägrar acceptera det. jag vägrar acceptera att det här skulle vara sista gången vi ses. du sa att jag måste ha barn för du vill passa dem, att du vill leka med dem och att du är vuxen då. det måste få vara så! du får inte vara först att gå. det är omöjligt, jag kan inte acceptera det. jag vägrar se din kropp tyna bort, dina andetag försvinna. hur neuroblastomen växer i dig, tar över, hur långsam döden är. cancern tar all näring, och du försvinner, långsamt, plågsamt. det sägs att små barn håller döde borta tills de säkert vet att föräldrarna accepterat den. det kommer aldrig att hända. och vi pratar om noel, får det att låta fint; det att dö hemma, i famnen hos de man älskar.

mitt i vad man gör så kommer smärtan, plötslig och outhärdlig. den tar tag i dig, sliter. man lyfter dig försiktigt, försiktigt medan du snyftande säger att det är tumören som gör ont. du dricker morfinen, man klappar, smeker, blåser. du gråter. du gråter så tyst du bara kan för att inte väcka småsystrarna. du kvider. två milliliter till, smärtan vill inte gå över. 38,3° . 38,5° , sen är det sjukhus och nålar och röntgenplåtar att ligga stilla på. man tar av dig täcket, och du rör benen sådär som du gör när smärtan är för stark, gnider dem mot lakanet. samtal till BUS, och man vet att allt de säger ändå leder fram till detta; att man inget kan göra. nya smärtlindrande plåster på den magra armen. klockan är två, och tröttheten är hopplös. man tappar upp ett bad, samlar ihop dinosaurierna från golvet, bär dig dit. man sköljer din kropp i varma mjuka strålar. ditt huvud mot armen på den badkarets kalla kant. och så plötsligt: du blir alfons igen, karet blir ett hav åt dinosaurierna och man ler. du somnar invirad i handduken, och man gråter. man gråter.

jag förväntar mig inte att andra ska förstå den ångesten, att i hans ögon se cancercellerna äta upp all styrka, att i blicken känna borttynandet. som att säga förväl innan någon riktigt vågat släppa taget. egentligen vet vi. vi ser vad som händer. vi ser det när dit skratt ekar och du kiknar av glädje. vi ser det i dina framtidsplaner; polisbilen du aldrig kommer att köra, bränderna någon annan kommer att släcka. det skulle ha varit du! du skulle få upptäcka det naiva i planerna, se det komplexa i att ens söka ett arbete. hoppa av gymnasiet, röka cigaretter i fönstret, spraya bort doften med axe. det är i det meningslösa som meningarna finns. varje minut med dig idag är konstruerad, spänd av tanken på det sista ögonblicket. ångesten i hur du skrattar, hur du pratar, hur du busar. du måste vara så trött på kärleksfulla ord, och jag vet att de inte längre samlas till en styrka. envisheten är inte längre nog. och jag kan inte stå ut. jag orkar inte. jag vill inte leva i en värld där du inte får vara. jag kan inte.

som du skrattade när vi badade. hur stolt du var över varje simtag, varje meter utan hjälpande händer. och ibland, när du glömde dig och med ena handen gnuggade ögat, så sjönk du en bit. vi var där och du hostade bara lite. vi skojade om att man ju inte kan dricka upp hela poolen. du gillade tanken, och sa att du ju hade vatten i näsan också. jag låtsasskällde lite. sen jagade vi dinosaurierna du kastat iväg, bollen som flöt långt borta. ingenting annat fanns.

men i attacker kom verkligheten. jag såg filmen christian gjorde spelas upp. jag såg den om tre år. vi såg den, och tänkte på det vackra barn som en vårdag tynat bort. vi såg den lekande kroppen mot det sista mötets kalla, stela. vi såg liv, och tänkte att det fanns hopp, då fanns det hopp. vi hörde skratten och önskade att de för evigt skulle eka i våra huvuden. vi såg dig ropa våra namn och vi hatade hur vi dröjde till svar. tänkte att allt måste få konsekvenser. vi såg din magra kropp och tänkte att, jämförelsevis, så pigg han var. vi såg dået, och behövde inte räkna dagarna för att veta hur länge sen det var. vi såg oss själva, våra leenden som var där mest för att du fanns. leendena; jag tänkte att det var länge sen, tänkte att det kanske skulle komma en tid, en tid av något man skulle kunna kalla glömska. något man brukar kalla att gå vidare, men som jag inte alls kan förstå. och när vi såg livet, när vi såg andetagen bortom det kala huvudet och ärren, när vi såg det så kunde vi inte annat än gråta.

och hur stolta vi var över att du lärt dig simma.
hur orättvist det var att du sjönk.

2009-02-21 @ 21:57:46 Permalink Allmänt Kommentarer (23) Trackbacks ()

Torsdagen den 19 februari. Om Alfons gravplats. Om boken.

Alma-Lee, Vera och jag åkte till Alfons med varsin ros häromdagen. Hans plats var täckt med tjock snö och det var lugnande att komma dit. På grinden satt ett inplastat papper där det, med handstil stod skrivit om besvärande hjortar, som nu har stoppats genom ett uppsatt elstängsel.

El mot hjortar, tänker jag, nej, nu ska jag ringa. Nu ska jag ringa och berätta om hur glad jag blir att naturen tar sig till Alfons. Om hur jag ibland sitter hemma i soffan om kvällen och tänker på alla hjortar som står bugade vid Alfons grav för att äta av hans blommor.
Den tanken gör mig glad; han är inte ensam.

Nu har jag skrivit, tänkt, funderat, ventilerat, satt mig och tänkt ännu mera och strukturerat. Nu är jag klar med formen. Nu har jag upplägget klart och håller på att fylla hålen med text och minnen. Emellanåt svarar jag barnen med en textrad och dom står frågande; vad är det mamma säger, hon pratar så konstig när hon sitter framför datorn.
Allt känns bra, under viss kontroll, men resten håller jag för mig själv. Jag behöver ha min blivande bok, och numera stora kärlek, lite för mig själv, men tids nog blir det klart. Tids nog.

Stora kramar till er som så snällt väntar och samtidigt peppar mig! Ni betyder så otroligt mycket!

Catarina

2009-02-19 @ 16:46:43 Permalink Allmänt Kommentarer (23) Trackbacks ()

Tisdagen den 10 februari. Om boken, boken, boken.

På sex dagar har jag skrivit 14 kapitel. Jag har bearbetat i över ett år, men inte kunnat sätta fingret på hur jag ska kunna väva ihop den. Nu, är jag på mycket god väg. Jag har fått bra respons från de som läst, saker som jag ska tänka på och önskemål angående innehåll. Åh, vad det är roligt att skriva. Och otroligt svårt. Ibland blir jag så illamående och trött att jag måste sluta. Men det är gott med alla minnen.
Jag kommer att skriva ganska mycket nu, men har för avsikt att snart blogga om min födelsedag. Stort tack till er alla för era värmande kommentarer, speciellt eftersom jag blev utkörd hemmifrån!

Catarina

2009-02-10 @ 17:06:49 Permalink Allmänt Kommentarer (28) Trackbacks ()