alfons

Vår midsommar blev inte som vi tänkt oss. Inte alls, faktiskt. Vi hade tänkt oss den med våra tre barn i vår egen "Monés trädgård" tillsammans med goda vänner. Dagen och natten fylld med skratt och prat. Så som vi började traditionen för två år sen. Men så blev det inte.

Midsommar har egentligen inte varit något speciellt för mig. När Alfons var liten så åt vi god mat hemma och gick sen till Folkets Park för att dansa kring midsommarstången. Eller om det var tvärtom, förresten! Vi är inte så mycket för varken sill eller nubbe... Mer folköl och kebab... Helst på Möllan.

När vi för två år sen, i juni faktiskt, köpte huset så bestämde vi oss för att ha en stor midsommarfest hos oss varje år med våra vänner från Malmö. Första året satt vi på den gamla verandan för på insidan fanns det inte ens ett kök. Allt rev vi ut för att bygga oss ett nytt. Inte bara köket; ett nytt liv. Vi serverade mat till våra vänner på papperstallrikar och lät dem sova på golvet bland flyttkartonger. De var nöjda ändå. Den där midsommaraftonskvällen somnade Alfons tidigt i min famn på verandan och jag minns som han svettades. Vi skrattade gott åt att barnen hade busat så mycket så dom svettades i sömnen. Ett par veckor senare skulle jag bli varse om att det var ett av Alfons starkaste symptom på cancern. På tumören i magen som växte med en enorm kraft och tog upp mer än halva sidan av buken.



Alfons, Christian och Alma. Midsommar 2005 i Sätaröd.


Midsommar förra året 2006. Vi befann oss i slutet av behandlingen och var livrädda. Emellanåt paralyserade av rädsla inför hösten som skulle följa. Skulle Alfons drabbas av ett återfall eller skulle våra dagar fyllas av väntan? Vi var rädda inför förlossningen. Skulle vi orka och hur skulle allt bli? Midsommaren var jobbig. Jag minns knappt något av vad Alfons och Alma gjorde. Den midsommaren som skulle komma att bli Alfons sista... Det är jag så ledsen över att jag inte ens finner ord. Jag väljer att lägga midsommaraftonen 2005 vid minnet som den sista.
Jag är trots det glad över de minnen och bilderna som finns av sommarfina ungar i trädgården.



Ute i trädgården. Midsommarafton 2006 i Sätaröd.



Alfons sov gott efter midsommarfirandet 2006.



Alma-Lee somnade också hon gott efter midsommarfirandet 2006.

Midsommar 2007. I år valde vi att fira midsommar med familjen Pavlov och Jessica. Vi bestämde knytkalas runt 14-tiden och de dök upp, stillsamt och med fina ungar! Den där spänningen försvann ganska fort och en hel helg förlöpte, tyvärr alldeles för fort, med hysteriska skratt och sena nätter. Jag har inte skrattat eller känt mig så glad sen Alfons blev sjuk. Barnen var jättefina mot varandra. Pussades, kramades, dansade, busade och gjorde pärlhalsband på eget initiativ till Alfons som de sen lämnade där. Ni alla: Christian, Alma-Lee, Vera, Alfons runt min hals, Jessica, Ellen, Mårten, Luna och Sirius; puss och tack till er!
Saknaden efter Alfons var under helgen smärtsam och hans förbannade sjukdom och död känns så starkt sorglig. Han skulle ju varit med i pussarna, i leken, i pärlandet och i trotsen!



Vera och Alma-Lee läser innan gästerna anländer.



Mmmm... God och fin hemgjord tårta.


Så anlände de fin-fina gästerna. Här ovan Jessica, kuldrottningen.



Ni fina. Ellen med väl dold Sirius. Mårten, lika tydlig som Värmländskan i natten... Även om den
dock emellanåt var lite väl otydlig.



Jag med den färdiga midsommartårtan med hemodlade jordgubbar. Vår minneshylla för Alfons i bakgrunden.



Vera på regnpromenad med mamma.



Midsommarkärlek 2007.



Väl synlig Sirius... Fina killen.



Mellanmål á la midsommar-Catarina...



Stora tjejerna gör pärlhalsband till Alfons.



Stora tjejerna pussas!



Och busar...



Vera ska nog bli konstnär.



Avslut och upplösning hos Alfons.

/Catarina.

Vi gjorde som vi brukade göra alla tillsammans: utflykt, jordgubbstårta och tacos. Det var en lagom varm dag och djurparken var skön att vara i. Alma-Lee och Vera var på gott humör och gillade djuren. Även om det som djuren helst ville göra var att ligga och vila sig i den inhägnade värmen. Vi tog det lungt och det var faktiskt ganska bra. Av att ha det "ganska bra" får jag alltid en ångestfylld "baksmälla". Den kan komma dagen efter, men denna gången kom den redan på kvällen. Att ha det bra utan Alfons innebär ett extremt dåligt samvete. Detta dåliga samvete är känslorna som styr och har inget alls att göra med förnuft. Jag vet att vi gör rätt i att känna lung, glädje och ro, men i svagheten kan jag få väldigt dåligt samvete. Jag tänker att det är bra. Jag vet att om man tillåter sig att känna olika känslor, ja då lever man. Tabu och ottillåtna käslor är inget för mig.

Nedan kommer lite bilder från vår dag, tisdagen den 12 juni 2007.

Catarina



Alma-Lee ritar och skriver till Alfons. Hon ritar "ingenting" och en gubbe.



Finklädda dagen till ära, Alfons till ära. Mmmm. Gott med nycklar!



Innan vi åkte till Skånes djurpark så var vi hos Alfons och berättade för honom om vad vi skulle göra på hans födelsedag. Det var redan många blommor och skrivna kort, målade stenar och snäckor. Så fint.



Alma-Lee på plats i vagnen i parken! Fina och finurliga tjejen!



Vera i sin vagn! Snygga barnet!



Alma-Lee med en Linderödsgris.



Sköldpaddorna var väldigt väldigt trötta... Ville bara sola...



Alma-Lee och Vera i soltältet.



Kärlekskram!



Kärlek...



Detta trädet var så fint så det fick bli Alfons träd.



Hos Alfons.



Det var en stor sorg att inte få ha vår fina Alfons med oss, att krama, att pussa, att ge och att få.
Fina Alma!!!



Tack för din styrka Kajsa. Tack för att du hjälpte oss med att göra Alfons dag så bra den kunde bli. Tack för att du ville dela den med oss. Tack för att du är du och för att du finns!!!



I år hjälptes vi åt med att blåsa ut ljusen.



Hur skulle himlen se ut på Alfons födelsedag, om inte rosa! Puss Alfi.

Alfons längtade efter sin femårsdag och visade ofta oss med ena handens alla fingrar hur många år han skulle fylla till sommaren. Idag blir en glädjens dag. Glädje genom hans födsel (det där lät nästan lite religiöst...), men det är så det är. Glädje och skratt på hans första, andra, tredje och fjärde födelsedag. Att få ett barn är alltid ett under, men att få fira hans fjärde födelsedag, som vi gjorde för ett år sen, det var ett under! Idag äter vi jordgubbstårta och tacos, precis som Alfons önskade sig på sin 4-årsdag. Skänk gärna pengar till barcancerfonden. Ni vet nog vid det här laget att det har ett mycket gott syfte. Nedan kommer bilder från Alfons 4-årsdag! Lev väl idag, och skänk Alfi en tanke! Säkert hittar han på ett och annat bus...

Catarina



Alfons busar med sin detektiv-utstyrsel.



Förmaning... Sitt inte för nära...



BLÅS!!!



Lite generad blev han; alla på en gång!!!



Fina barnen!



Fina vi!



GRATTIS FINA ALFONS!



Fina vi 2.



Fina Alma-Lee och Alfi!

Det var så länge sen jag träffade dig, Alfi. Så länge sen jag hade din hand i min och så ofta din hand letade sig upp till min armhåla. Jag saknar dig hela tiden. Du var så fin i vardagen, och det är där jag saknar dig mest. Den tiden som vi hade tillsammans i vår lilla familj. Där du bara fick lulla omkring och prata med dina dinosaurier och kom och frågade oss något finurligt som du just kommit på. Jag saknar dig om kvällen; att säga god natt, stoppa om täcket och ge dig Bamse-tidningen som du ofta somnade under.

Jag gick alltid in till dig och Alma-Lee, släckte era lampor, kände på era ben som låg nakna på det sedan länge, avsparkade täcket innan jag själv skulle lägga mig. Om ni hade varma ben fick ni ligga som ni gjorde, annars drog jag försiktigt täcket på er igen. Jag brukade alltid pussa er så lätt så att ni inte skulle vakna, och tänkte att om ni ändå vaknade så gjorde det inget, då var det bara att komma in till mamma och pappa för att gott somna om igen. Vem vill inte vakna av en puss och en varm hand på sig?

Du somnade gott, när du mådde bra, när du visste att vi hade helgen hemma. Inga undersökningar eller sjukhusbesök än på ett par dagar. Så snabbt du anpassade dig. Och det tänker jag att jag måste göra nu. Anpassa mig. Jag är med dig varje dag, precis som jag lovade dig när vi pratade om döden förra sommaren. Jag är i ditt hjärta och du är i mitt.

Jag är så glad över att du var så klok. Över alla de stunder, långa som korta, som vi pratade med varandra. Ofta, så ofta om saker du aldrig ens skulle behövt veta. Men du visste verkligen. Du hade förmågan att fråga, lyssna och lära. Du var begåvad med ett stort tålamod och en klokhet jag ofta blev stum inför.

Jag hoppas att du ligger skönt på ditt täcke. Mitt täcke som jag hade på mig när jag var barn.

Varje kväll ligger du gott och kärleksfullt omstoppad under lapptäcket som din mormor sydde. Sydde av kärlek. Där våra nakna fötter tog oss fram till vårt eget lilla trädgårdsaltare den där magiska eftermiddagen den 26 augusti 2006. Den dagen då jag visste att alla dagar skulle komma att räknas.

Sov gott inatt min allra finaste pojke. Imorgon ses vi igen under tallarna.

Jag älskar dig.

Mamma



Alfons i sin säng juni 2006...

Sorgen kommer och går, den sköljer över en och man sjunker mot djupet, sen flyter man upp igen. Det böljar, allt böljar och gungar. Han finns inte hos oss längre och han kommer inte komma tillbaka vad vi än gör. Det är hopplöst.

Vi försöker orka leva i någon slags vardag, vi hankar oss fram dag för dag, stund för stund. Det går på något vis, men sorgen och tröttheten kan skölja över en, och då orkar man ingenting, man sätter sig och sitter.

Vi är hos Alfons varje dag och vi pratar om honom och med honom. Han finns med oss på något sätt hela tiden. Det blir bara så tydligt att han inte är här.

Här där han ska vara.

Christian

Vi lever varje dag och dagarna med Alma och Vera är fantastiska. Vi kommer att få ett perfekt liv tillsammans. Ett perfekt liv men med ett stort hål i, en ständigt närvarande tomhet. Och sorgset inser jag att detta bara är början. Jag inser att sorgen lite längre fram inte kommer att vara så diffus. Jag inser att det alltid kommer att finnas frågor utan svar, inte allra minst för våra andra barn. I svaren som inte kommer att finnas hoppas jag på att vi ska växa starkare tillsammans. Det finns inget annat. Vi måste bli överlevare.

Vi har köpt medaljonger till oss alla. Fem stycken. I dom finns det bilder från i somras. Då var vi hos hjärtevänner i Malmö, det var busigt, svettigt och med en fin liten Vera i magen. Bilderna är varma, glada och föreställande Alfons. Igår hade vi en fin minnesstund på kapellet i Kristianstad. Vi fyra och Ditte. Vi lade Alfons i kistan som vi gjort fin. Vi klappade och pussade honom. Sen satte vi halsbandet runt halsen. Det blev fint.

Jag och Alma har skruvat isär Alfons säng. Under tiden grät vi och skattade om vartannat. Vi pratade om alla gånger vi busat i den. Alla gånger Alfons har legat i sin säng, haft ont och kräkts. Alla gånger som han har somnat med näsan i bamsetidningen och med lampan tänd. Alma-Lee och jag har bestämt att Vera ska få sängen sen. Då skulle Alfons bli glad, det pratar vi om. Likadant med hans kläder. Alma har de som hon vill ha, de som Alfons tyckte var fräsiga, som hon gärna vill använda. De andra ligger i en låda i förrådet, endel för att användas senare, andra för att stanna i den tiden som var. Tiden då Alfons sprang omkring i dem, visade upp sig busigt, eller bara var Alfons.

Vi går upp varje morgon, kör Alma till dagis de flesta; där har hon det gott. Vera har lärt sig sitta utan stöd och för ett par dagar sen ploppade det upp först en tand, tätt följt av den andra. Två små fina risgryn. Hon äter gröt varje morgon och älskar att vara med i det vi gör. Hon är ett riktigt litet barn. Den 25 mars blir hon sex månader gammal.

Alma är störtförälskad i sin lillasyster, väcker gärna henne på morgonen och ligger ofta, ofta och läser för henne. Hon hittar på egna små sagor och egna fina sånger. Och visst finns tankarna ofta i Malmö; Alma som bebis och Alfons den fina storebrodern som låg bredvid henne för att hitta på sagor och sånger om vartannat. Alma har tagit över fina uttryck efter Alfons. Som idag, när jag erbjöd henne lite kikärtor och avokado för att stilla hungern i väntan på middagen, så sa hon sådär precis som Alfi brukade: Jag älskar inte sånna längre. Kikärtor alltså. Sen blev det svarta bönor istället. Blandat med tonfisk, broccoli, citron, kryddor och lite olja. Och tjo vad hon åt!

Så visst finns han med oss. Hela tiden. I allt vi gör, i allt vi tänker och i allt vad vi är.

Tack för alla blommor, alla kort, alla tankar och alla ord. Allt var för sig och tillsammans; så värdefullt. Tack till alla er som skänkt och skänker pengar i Alfons minne.

Catarina


Vera och Nemo i soffan.


Alma-Lee pratar i telefon med Alfons och hävdar mycket bestämt att han sa till henne att hon visst fick äta godis.

På fredagkvällen fick Alfons komma tillbaka till avdelningen igen; nu mäter han under 25 och när han ligger under 8 så får han träffa syskonen. Det skulle kunna bli redan på måndag-tisdag. Det är en sådan lättnad att vara tillbaka i den miljö vi bäst känner till. Förutom miljön hemma. Smärtorna har dämpats något nu efter höjda doser smärtstillande. På fredagsförmiddagen togs det en MIBG-scint (röntgen), och en likadan ska tas på måndag, för att man sen ska kunna jämföra bilderna och förhoppningsvis kunna berätta för oss hur pass strålningen har tagit.

Jag och flickorna åkte till Lund i torsdags för att byta barn respektive förälder. Jag var ensam med Alfons i lite mer än två timmar och visst struntade jag i de där ångestframkallande blyskärmarna. Jag satt hos honom hela tiden, men för säkerhetsskull så använde jag handskar när jag skulle klappa honom. Det var så gott att få vara hos honom.

Annars så har jag , Alma-Lee och Vera haft ett par jättesköna dagar hemma, med bara lunk, tvätt, mat , lek och en långpromenad. Tack Kajsa och Jessica för fint sällskap. Ni vet vad det betyder!

Catarina